bestå, ej heller frikostigheten där knusslighet har hemma. Djäkeln anamme fan![1] ty hade det inte varit för Ers Vördighet, så vore min herre i detta ögonblick gift med prinsessan Micomicóna, och jag åtminstone grefve, för annat kunde inte väntas så väl af min herres, riddarens af den Sorgliga Skepnaden, godhet som af mina förtjänsters betydenhet. Men jag märker nog att det är sant hvad som säges i världen att lyckans hjul löper fortare än kvarnhjul, och de som i går voro öfverst uppe, de ligga i dag nere på marken. Hustru och barn gör det mig ondt om; ty, när de kunde och borde hoppas att se fadern inträda i sitt hem som ståthållare eller vicekung öfver någon ö eller något rike, skola de få se honom komma som stalldräng. Allt detta, som jag sagt, herr kyrkoherde, är endast för att enständigt framhålla för vördig pastorn, att han borde göra sig samvete af den dåliga behandling som tillfogas min husbonde, och se sig väl före att icke Vår Herre i andra världen utkräfver af er detta min herres fängslande och räknar er till last de många räddningsverk och goda gärningar, dem min herre D. Quijote, under denna tid som han sitter fången, måste lämna ogjorda.»
— »Prata inte persilja!»[2] inföll nu barberaren. »Så att äfven ni, Sancho, är af samma skrot och korn som er husbonde. Så sant Gud lefver, märker Jag väl att ni får lof att göra honom sällskap i buren och att ni måste bli lika förtrollad som han, för det ni fått på er lott af hans fixa idé och hans riddarväsende. Till er olycka har ni låtit häfda er af hans löften, och till er olycka har den där ön, som ni så ifrigt åtrår, krupit in i er hjärna.»
— »Jag har inte låtit häfda mig af någon, svarade Sancho, och jag är inte karl att låta häfda mig, om det så vore af kungen själf, och, fåstän fattig, är jag kristen af gammal stam och är ingen något skyldig, och, om jag trår efter öar, så trå somliga efter andra och sämre ting, och en hvar är sina gärningars son, och har jag vurti’ karl, kan jag också komma att bli påfve[3], och hur mycket förr ståthållare öfver en ö, allrahelst som min herre kan vinna så många att han inte har någon att ge dem åt. Ers nåd, herr barberare, må tänka sig för hur ni talar, ty att skrapa skägg är inte allt här i världen, och det är skillnad på Petter och Petter. Jag säger det därför att vi alla känna hvarandra, och mig är det inte värdt att komma till med falska tärningar; och hvad det anbelangar med min herres förtrollning, så vet Vår Herre
- ↑ Jämf. det i Onkel Toms Stuga förekommande: Vår Herre, Gud signe honom!
- ↑ Spanskan har: Adóbame esos candiles = putsa edra (hand-)lampor! Gemene man använder än i dag sällan, om någonsin, vanliga stöp- eller formljus, utan i stället candiles, d. v. s. ett slags små, öppna jämnlampor, fästa på en lång krok, vid hvilken de upphängas i köket, när folket ej behöfver dem att lysa sig med vid sina sysslor. Här får naturligtvis uttrycket icke tagas i bokstaflig mening; man skulle kanske kunna säga: snoppa den där danken, bättre bör du låta ditt ljus lysa, eller något dylikt; men Clemencin menar, att talesättet användes i familjärt språk för att håna någon som sagt en dumhet, och i öfverensstämmelse med denna förklaring har frasen här blifvit öfversatt.
- ↑ Clemencin har anmärkt att så väl de nyss anförda orden: Adóbame esos candiles, dijo á este punto el barbero, som äfven de hvilka motsvara detta ställe och som lyda: y debajo de ser hombre puedo renír á ser papa, råka att bilda två åttastafviga verser samt att sådant ofta nog förekommer i kastiliansk prosa och någon gång, såsom här, äfven i D. Quijote. Men ingalanda har han, såsom Braunfels synes tro, därmed sagt att barberarens utrop och Sanchos svar skulle hafva varit allmänt gängse ordstäf (volkstümliche, sprichwörtlich gebrauchte Verse). Hvad nu det sistnämnda beträffar, så hade under senare hälften af medeltiden en skamlig och uppdiktad historia kommit i svang därom, att en gång en förklädd kvinna blifvit vald till påfve, regerat som sådan nägon tid under namnet Johanna och blifvit röjd endast genom den visserligen något förargliga händelsen, att hon midt under en offentlig procession skulle på öppen gata hafva öfverraskats af sin nedkomst; för att förebygga upprepandet af en sådan skandal, skulle dädanefter hvarje nyvald påfve, sittande på en stol (sella stercoraria), hafva måst underkasta sig en undersökning af sitt kön. Det enda sanna i allt detta är att, när en kardinal valdes till påfve, satte man honom först på den ifrågavarande anspråkslösa stolen, och, medan han uppsteg från denna och tog plats på en annan, präktigare, sjöng man följande ord ur Davids 113:e psalm, v. 7: Suscitat de pulvere egenum et de stercore erigit pauperem = han upprättar den ringe ur stoftet, och upplyfter den fattige utur träcken. Detta bruk upphörde emellertid redan i sextonde seklet; men Sancho kände väl endast till den gamla lögnhistorien, och däraf förklaras hans med en viss säkerhet uttalade öfvertygelse att, efter han var karl, han också kunde bli påfve.
