244
hvad som anstode en sådan riddare som hans herre. Kyrkoherden förstod hans mening och sade sig mycket gärna vilja tillstädja hans begäran, om han ej fruktade att, när Sanchos herre såge sig i frihet, han skulle begå sina vanliga dumma streck och begifva sig af så långt, att folk aldrig mera finge se honom.
— »Jag går i borgen för att han ej rymmer», sade Sancho.
— »Och jag med, och vi alla, sade domherren, isynnerhet om han ger mig sitt ridderliga ord att icke aflägsna sig från oss, tills det sker med vårt samtycke.»
— »Det ordet gifver jag, svarade D. Quijote, som stått och lyssnat på alltsammans, så mycket hellre som den, hvilken är förtrollad som jag, ej kan fritt förfoga öfver sin person, ty den som förtrollat honom förmår göra att han icke kan röra sig från fläcken på tre århundraden, och, om han rymt, tvingar han honom tillbaka genom luften.» Och efter nu så förhölle sig, kunde de gärna släppa honom, isynnerhet då det lände så mycket till allas bästa, och, om de ej släppte honom, så skulle, det bedyrade han, lukten ofelbart besvära dem, om de ej lagade sig därifrån.
Domherren tog honom vid handen, ehuru han hade båda bundna, och på hans ord och lofven släppte man honom ur buren, och han fröjdade sig oändligt och öfvermåttan att se sig lös därur. Det första han gjorde var att sträcka på hela kroppen, och sedan gick han fram till Rocinante och, gifvande denne två klappar öfver länden, sade han: »Ännu, du blomster och spegel för alla hästar, hoppas jag till Gud och hans signade Moder att vi två snart skola finna oss så som vi önska, du med din herre på ryggen, och jag ridande på dig, i utöfning af det värf till hvilket Herren hafver sändt mig i världen.»
Med dessa ord gick D. Quijote jämte Sancho undan till ett afsides liggande ställe, hvarifrån han återvände mycket lättad och med så mycket lifligare längtan att verkställa allt hvad hans vapendragare anordnade. Domherren betraktade honom och förvånades öfver det sällsamma i hans stora galenskap samt däröfver, att i allt hvad han talade och svarade han visade sig hafva ganska godt förstånd; endast då tappade han stigbyglarna, (såsom förut blifvit sagdt,) när frågan gällde riddarväsendet. Drifven af medlidande, talade han därför, sedan de alla slagit sig ned i gröngräset i afbidan på domherrens matsäck, och sade till D. Quijote: »Är det möjligt,
