262
dera som helst af oss; för att komma ur denna förlägenhet, beslöt han därför att omtala saken för Leandra, — ty så heter den rika ficka, som så utarmat mitt hjärta. Han ansåg nämligen att, eftersom vi båda voro jämngoda, vore det så godt att åt den älskade dotterns fria val öfverlämna bestämmandet; ett förfarande som förtjänar efterföljas af alla föräldrar, hvilka vilja bortgifta sina barn. Härmed vill jag icke hafva sagt, att de skola låta dem välja bland onda och dåliga ting, utan att de föreslå dem sådana som äro goda, och att bland de goda barnen få vilja efter eget tycke. Hurudant Leandras var känner jag ej; jag vet blott att fadern drog ut på saken för oss båda under förebärande af sin dotters stora ungdom och med allmänna talesätt, genom hvilka han visserligen ej förband sig till något, men ändock visade sig förbindlig. Min medtäflare heter Anselmo, och jag Eugenio, på det I mån känna till namnen på de personer, som förekomma i detta sorgespel, hvars slut ännu är oafgjordt, ehuru det nog kan märkas att det kommer att varda olyckligt.
Vid denna tid anlände till vår by en viss Vicente de la Roca, son till en fattig bonde från samma ställe, och denne Vicente kom från Italien och åtskilliga andra länder och hade varit soldat. När han var en tolf års pojke, hade en kapten, som med sitt kompani råkade tåga genom byn, tagit honom med sig, och efter andra tolf år kom han tillbaka som ung man, klädd på militäriskt vis, utstyrd i tusen färger, med tusen dinglande småsaker af glas och tunna stålkedjor. Ena dagen hade han på sig en grannlåt, den andra en annan, men alla voro de tunna, oäkta, af ringa vikt och än mindre värde. Bönderna, som i och för sig äro fulla af hin och, när ledighet ger läglighet, illparigheten själf, lade märke därtill, togo reda på hans grannlåter och dyrbarheter stycke för stycke, och kommo underfund med att dräkterna voro af tre olika färger, med fina knäband och strumpor; men han hade så många tillställningar och påhitt med dem att, om bönderna inte räknat dem, hade mången varit färdig att svärja på att han hade ståtat med mera än tio ombyten af dräkter och mera än tjugu fjäderbuskar. Och det må ej förefalla eder obehörigt och öfverflödigt hvad jag här berättar om kläderna, ty de spela en stor roll i min historia. Han kunde ibland sätta sig på en bänk under en stor poppel, som står på torget hos oss, och där höll han oss alla gapande och andäktigt lyssnande till de bedrifter han berättade för oss. Det fanns då inte på hela jordklotet något land som inte han hade sett,
