FEMTIOANDRA KAPITLET.
Om det slagsmål D. Quijote hade med getherden, jämte det sällsamma äfventyret med de på botöfning stadda pilgrimerna, hvilket han i sittanletes svett förde till ett lyckligt slut.
Getherdens berättelse gjorde samtliga åhörarna stort nöje, isynnerhet domherren, hvilken med synnerlig uppmärksamhet gaf akt på hurusom han berättat den på ett sådant sätt, att han, långt ifrån att förefalla som en obildad herde, snarare visade sig som en fin hofman; därför sade också domherren att kyrkoherden hade haft rätt i sitt påstående, att skogarna fostrade lärda män. Alla yttrade de något förbindligt till Engenio, men den som gick längst häri var D. Quijote, hvilken sade: »Förvisso, käre getherde, om jag befunne mig i möjlighet att kunna begynna något nytt äfventyr, skulle jag ögonblickligen gifva mig i väg för att främja edert äfventyr till en lycklig utgång, ty, i trots af abbedissan och alla som ville förhindra det, skulle jag uttaga henne ur klostret, där hon tvifvelsutan dväljes mot sin vilja, och öfverlämna henne eder i handom, på det I med henne måtten göra alldeles efter lust och behag, dock med iakttagande af ridderskapets stadgar, de där bjuda att intet otillbörligt tillfogas någon mö. Emellertid hoppas jag till Herren Gud, att en illasinnad trollkarls makt ej skall förmå så mycket att icke en annan mera välsinnad trollkarl skall förmå mera, och för det tillfället lofvar jag eder mitt skydd och bistånd, såsom det ålägges mig af mitt kall, hvilket ej är annat än att komma de svaga och nödställda till hjälp.»
Getherden betraktade honom och, när han såg honom så tarflig i dräkt och utseende, vardt han förvånad och sporde barberaren, som han hade bredvid sig: »Hvad är det där för en karl som ser så besynnerlig ut och talar på sådant sätt.»
— »Hvem kan det vara, svarade barberaren, annat än den ryktbare D. Quijote af La Mancha, han som gör om intet alla orättvisor och styr till rätta all vrånghet, alla jungfrurs beskyddare, alla jättars skräck och segraren i alla strider!»
