8
oblida ödes alla knuffar! och länge lefve äfven Hans Högvördighet af Toledo D. Bernardos de Sandoval y Rojas[1] utomordentliga barmhärtighet, om det också ej funnes några tryckerier i världen och om man så tryckte flera böcker emot mig än det finnes bokstäfver i stroferna om Mingo Revulgo.[2] Utan att jag med smicker eller något annat slags beröm sökt ställa mig in hos dem, hafva dessa båda höga personer blott af egen godhet låtit sig angeläget vara att gynna och hjälpa mig, och därigenom anser jag mig lyckligare och rikare än om lyckan på den vanliga stråkvägen hade fört mig till sin högsta spets. Hederskänsla kan äfven den fattige hafva, men icke den lastbare; fattigdomen kan hindra själsadeln att lysa med sin fulla glans, men ej alldeles förmörka den. Dock, om blott dygden gifver något ljus ifrån sig, låt vara ock genom torftighetens trånga förhållanden och smala springor, så kommer hon därhän att högaktas och följaktligen äfven att gynnas af upphöjda och ädla själar.»
Säg honom så icke något mera. Äfven vill jag icke heller säga dig något vidare än att göra dig uppmärksam därpå, att du må besinna hurusom denna senare del af D. Quijote, som jag nu öfverlämnar åt dig, är tillskuren af samme verkmästare och af samma tyg som den förra, och att jag däri gifver dig D. Quijote under fortsättningen af hans lefnadslopp samt slutligen död och begrafven, på det ingen må understå sig att bära nya vittnesbörd om honom, eftersom det kan vara nog med de redan aflagda. Och det är äfven nog att en ärlig man en gång redogjort för dessa väl genomtänkta dårskaper; han ämnar icke vidare inlåta sig på dem, ty för mycket, äfven af det goda, gör att det icke värderas, medan för litet, äfven af det dåliga, ändå anses ha något värde.
Jag hade så när glömt säga dig, att du kan vänta Persíles, som redan är färdig, och senare delen af Galatea.[3]
Noter.
1 Första delen af D. Quijote hade tillägnats hertigen af Béjar; men enligt en af Narvarrete anförd sägen skall denne i början hafva varit så likgiltig för en dylik ära, att han afböjt henne och först efter uppläsning af något kapitel ändrat mening; under inflytelsen af en trängbröstad andlig man skall han dock fortfarande hafva förhållit sig kylig mot författaren, så att denne icke, åtminstone ej i gärning, rönt någon uppmuntran af honom. Vare härmed huru som helst: tio år hade sedan dess förflutit, och det var i alla fall sed i Spanien att tillägna hvarje särskild akt af en dram åt en annan person. — Den nu ifrågavarande grefven af
- ↑ Arkebiskop af Toledo, en släkting till grefven af Lémos och liksom denne, känd som gynnare af vetenskap och vitterhet samt för öfrigt utmärkt genom en ädel karaktär. Enligt hvad en Cervantes’ samtitiding, skriftställaren Alonzo de Salas Barbadillo, upplyser i sin tillägnan af La Estafeta del dios Momo, hade ärkebiskopen åt Vicente Espinel, den ryktbare författaren af El Escudero Marcos de Obregón anvisat ett visst dagligt belopp till underhåll, på det han måtte framlefva sin ålderdom i mindre bekymmer, och »samma barmhärtighet öfvade han mot Miguel de Cervantes». Troligt är väl att äfven grefven af Lémos lämnat sitt understöd i samma form.
- ↑ Detta är en dikt på 32 sjuradiga Coplas (strofer af verser med fyra versfötler) från konung Henrik IV:s af Kastilien tid; författaren är icke säkert känd, dock uppgifves stundom Rodrigo Cota den äldre, från Toledo, som äfven skrifvit början af den beryktade Celestína. Dikten är helt samspråk mellan herden Mingo (= Domingo) och en annan herde samt innehåller en satir öfver de bedröfliga förhållandena under nämnde konungs regering, då, ungefär som hos oss vid samma tid, stormännen uppväckte ständig tvedräkt, folket var upproriskt, och näfrätt gällde i landet i stället för lag. Stroferna Mingo Revulgo höra, jämte markisens af Santillana arbeten, till de bekantaste litterära minnesmärkena från denna tid.
- ↑ Persíles var verkligen färdigskrifven, men utgafs först af Cervantes’ änka, enär den ej hann bli färdigtryckt före hans död, som inträffade den 23 april 1616. Man ser ofta anföras att detta äfven skulle hafva varit Shakespeares dödsdag; detta är dock ej alldeles riktigt; ty för båda uppgifves visserligen med rätta det nämnda datot, men i Spanien rådde nya, i England däremot gamla stilen, enligt hvilken den 23 april motsvaras af den 3 maj. — Herderomanen Galatea, i hvilken Cervantes framställde sig själf under namnet Elisio, och sin hustru Doña Catalina de Palacios i Galateas person, var hans förstlingsverk, utgifvet redan 1584; någon senare del däraf tyckes emellertid Cervantes icke hafva hunnit att få färdig.
