232
visa och gif dig inte på några finesser, ly fina trådar gå lättast af.»
— »Det skall jag», svarade pojken och fortfor på följande sätt: »Den figuren, som syns här till häst insvept i en gaskognisk kappa, är D. Gaiféros i egen person, som hans maka satt och väntade på; och, sedan hon nu fått hämnd på den förälskade morens dristighet, har hon med gladare och lugnare uppsyn ställt sig på tornets altan och talar med sin gemål i den tro att han är någon vandringsman, och med honom hade hon allt det samspråk och tal, som förekommer i den bekanta visan, där det heter:
När till Frankrike bär färden,
riddare, spörj om Gaiféros.
Det samtalet meddelar jag inte nu, emedan vidlyftighet plägar väcka leda. Nog af att vi se huruledes D. Gaiféros omtalar hvem han är, och huruledes Melisendra genom sina glada åtbörder visar oss att hon känt igen honom, isynnerhet nu då vi se huru hon släpper sig ned från altanen för att sätta sig på länden af sin gemåls häst. Men ack, den olyckliga! Kanten på hennes underkjol har hakat sig fast i en af altanens järnstänger, och hon sväfvar i luften utan att kunna nå ned till marken. Men ni ser huru Himlen i sin barmhärtigbet bringar hjälp i de största betryck; ty D. Gaiféros träder fram och, utan att akta på om den dyrbara underkjolen sönderslites eller ej, får han tag i henne, drager henne mot hennes vilja ned till marken och lyfter med ett enda tag upp henne på hästländen, så att hon sitter grensle som en karl, och befaller henne att hålla sig fast och att slå armarna omkring honom, så att hon lägger dem i kors öfver hans bröst, för att icke falla af, ty vid sådana ridter var fru Melisendra inte van. Vidare kunna ni märka hurusom hästens gnäggande tydligen visar, att han fröjdar sig öfver den tappra och sköna börda, som han bär uti sin herre och sin herres gemål. Vi se huru de göra helt om och aflägsna sig från staden, samt huru glada och förnöjda vägen till Paris de taga.[1] Drag i frid, du makalösa par af trogna älskande! Mån I välbehållna anlända till ert älskade fosterland, utan att ödet någonsin lägger ett hinder i vägen för er sälla färd! Må era vänner och anförvanter se er i stilla frid njuta de dagar som ännu återstå er af lifvet, och må dessa bli så många som Nestors!»
Här höjde för andra gången mäster Pedro sin stämma
- ↑ Originalets toman de Paris la via har precis måttet af en vers, och äfven ordställningen tillhör en sådan; men man känner ej nu för tiden någon romans där han hör hemma.
