och ropade: »Sakta i backarna, pojke, och klif inte för högt, allt tillkonstladt är af ondo.»
Tolken svarade ej, utan fortfor på följande sätt: »Det fattades ej några sysslolösa ögon, sådana som allting pläga se, och de hade nu äfven sett huru Melisendra släppt sig ned och satt sig upp; de underrättade härom konung Marsilio, som genast befallde att man skulle slå alarm, och se nu huru brådt de ha, ty hela staden är nära att ramla af klockklangen, som skallar från alla moskéernas torn.»
— »Det duger ej, inföll här D. Quijote; hvad klockorna angår är mäster Pedro på villospår, ty hos morerna begagnas inga klockor, utan blott pukor och ett slags flöjter som likna våra klarinetter, och att låta klockor ringa i Sansueña är utan tvifvel alldeles befängdt.»
Då mäster Pedro hörde detta, slutade han genast med sitt ringande och sade: »Ers Nåd skall inte hänga upp sig på obetydligheter, señor D. Quijote, och inte drifva sakerna så till en spets att man till slut inte får reda på den. Uppföras inte här i landet nästan dagligdags tusentals komedier, fulla af tusentals oriktigheter och dumheter, och det oaktadt gå de förträffligt och åhöras ej blott med bifall, utan med beundran och allt möjligt? Fortfar du bara, pojke, och låt folket tala, ty, fyller jag bara min pung, så uppför jag om det så vore lika många oriktigheter som det finnes stoftgrand i solen.[1]»
— »Ni har rätt», svarade D, Quijote, och gossen fortsatte: »Se nu hvilket talrikt och glänsande rytteri som drager ut ur staden för att förfölja detta älskande par, huru många trumpeter som blåsa, huru många skalmejor som ljuda, och huru många pukor och trummor som dundra! Jag fruktar för att man upphinner dem och släpar dem tillbaka bundna vid svansen på deras egen häst, hvilket vore ett fasansfullt skådespel.»
När nu D. Quijote såg en sådan mängd morer och hörde det dånande larmet, syntes det honom välbetänkt att komma det flyktande paret till hjälp; han reste sig upp och ropade med väldig stämma: »Aldrig skall jag tillåta att i mina lifsdagar och i min närvaro öfvervåld begås mot en så berömd riddare och djärf älskare som D. Gaiféros. Hållen inne, gemena pack! låten bli att följa och förfölja honom, ty eljest skolen I få med mig att göra!»
Och, sagdt som gjordt, drog han sitt svärd, stod med ett enda språng framme vid teatern och började med plötsligt och
- ↑ Här begagnar Cervantes tillfället att låta mäster Pedro komma med en snärt åt samma håll, som i 48:e kapitlet af förra delen. Under de tio år som förflutit, sedan den skrefs, hade författarens erfarenhet af teatern ej varit lyckligare än förr.
