234
exempellöst raseri låta hugg regna ned på de moriska marionetterna, nedslog somliga, högg hufvudet af andra, gjorde några till krymplingar, högg andra i stycken, och bland mycket annat gjorde han ett så väldigt primhugg att, om mäster Pedro icke hukat sig ned, krupit ihop och ’tryckt’ som en hare, skulle han ha ’klippt’ hans hufvud lättare än om det varit af mandelmasa. Mäster Pedro skrek: »Håll, håll, nådigaste herr D. Quijote, och besinna, att hvad ni här kullkastar, slår i stycken och hugger ihjäl, det är ju inga riktiga morer, utan blott pappdockor; besinna, Gud vare mig arme syndare nådig! att ni förstör allt hvad jag äger och har och gör mig utfattig.»
Men D. Quijote upphörde det oaktadt icke att utdela sina hugg med en hand och med båda händerna, primer och terzer, som om de kommit regnande från himlen. Kort sagdt, på mindre tid än man behöfver för att bedja Fader Vår hade han jämnat hela spektaklet med marken, huggit maskineriet och alla dockorna i stycken och bitar, svårt sårat konung Marsilio och klufvit i tu kejsar Karls hufvud och krona. Det vardt en stor uppståndelse bland de lyssnande åhörarna, apan tog till flykten öfver värdshusets tak, kusinen betogs af ängslan, pagen af fruktan; ja, själfva Sancho vardt förfärligt rädd, emedan, såsom han bedyrade efteråt, när ovädret rasat ut, han aldrig någonsin förr sett sin herre i ett så ursinnigt raseri.
Sedan han nu fullbordat dockteaterns jämmerliga förstörelse, lugnade sig D. Quijote och sade: »Här och i detta ögonblick skulle jag vilja hafva framför mig alla dem som icke tro eller vilja tro, till hvilket stort gagn de vandrande riddarna äro i världen. Betänken hvad som skulle blifvit af den tappre D. Gaiféros och den sköna Melisendra, om ej jag varit närvarande: helt säkert skulle då vid detta laget dessa kanaljer hafva upphunnit dem och tillfogat dem någon skymf. Kort sagdt, högt lefve det vandrande ridderskapet, högt öfver allt annat som nu för tiden lefver i världen!»
— »Må det gärna för mig lefva! sade mäster Pedro med ömklig stämma; men må jag dö, eftersom jag nu råkat i den olycka att jag kan säga med D. Rodrigo:
Jag i går var Spaniens konung,
och i dag en enda tinne
har jag ej, jag min kan kalla.[1]
För inte en half timme sedan, nej, inte ens för ett halft ögonblick sedan, såg jag mig såsom herre öfver konungar och kej-
- ↑ Dessa tre verser äro tagna ur en gammal romans om konung
Rodrigo (se not. 9 på sid. 175 af delen I. 2), men de följa där icke
omedelbart efter hvarandra. I sitt sammanhang låter stycket ungefär så
här:
Jag i går var Spaniens konung,
ej en by i dag mig hyllar.
Än i går af tjänarskaror,
lydande hvar vink, jag omgafs;
ingen är i dag mig öfrig.
Städer ägde jag och borgar,
och i dag en enda tinne
har jag ej, jag min kan kalla.