290
herrskapet, såsom den där utbad sig tillåtelse att få tala, och sade med allvarlig stämma åt kökspacket: »Hören på, I gode herrar, varen så nådiga och lämnen ynglingen i frid och gån tillbaka dit hvarifrån I kommit, eller åt något annat håll, om I hafvan lust; min vapendragare är så ren som någon annan, och de där baljorna passa ej för hans hals.[1] Följen mitt råd och låten honom vara i fred, ty hvarken han eller jag förstå oss på skämt.»
Sancho tog ordet ur munnen på honom och fortsatte, sägande: »Ja, kom bara hit och drif gäck med landstrykaren, så skall ni få se att jag lika så litet tänker tåla det, som det nu är natt. Tag hit en kam eller hvad ni vill, och red ut mitt skägg, och, om ni där hittar någonting som strider emot snyggheten, så må ni klippa skägget i kryss på mig.»[2]
Nu sade hertiginnan, likväl utan att upphöra med sitt skratt: »Sancho Panza har rätt uti allt hvad han sagt, och skall hafva rätt uti allt hvad han kommer att säga; han är snygg och behöfver, såsom han själf sagt, icke tvättas, och, om vår plägsed icke behagar honom, nåväl, mans vilja är mans lust; så mycket mera som ni, snygghetens handhafvare, burit er så öfvermåttan vårdslöst och lättsinnigt, för att icke säga förmätet, åt emot en sådan person och ett sådant skägg, genom att i stället för tyska damasthanddukar komma med baljor och skålar af trä samt torktrasor för en kryddisk. Men I ären nu en gång simpelt och tarfligt folk, och I kunnen icke låta bli, era skälmar, att visa den afvoghet, som i hysen mot en vandrande riddares vapendragare.»
De illpariga tjänarna och till och med hofmästaren, som följt med dem, trodde att hertiginnan talat allvarsamt; de togo därför bort disktrasan från bröstet på Sancho, gingo helt flata och nästan skamsna därifrån och läto honom stå där. Då Sancho såg sig befriad från denna, enligt han förmenande utomordentligt stora fara, föll han på knä för hertiginnan och sade: »Af höga damer kan man vänta höga nådebevis; det, som Ers Nåd i dag låtit mig vederfaras, kan icke vedergällas med mindre än den önskan att jag måtte bli slagen till vandrande riddare, för att i alla mina lifsdagar ägna mig åt att tjäna en så högt uppsatt dam. Bonde är jag, Sancho Panza heter jag, gift är jag, barn har jag, och som vapendragare tjänar jag; om jag med någon af dessa sakerna kan vara Ers Högvälborenhet till tjänst, så skall jag vara förr färdig med att lyda än Ers Nåd med att befalla.»
- ↑ Här förekommer i spanskan ett oöfversättligt tillägg: de där små baljorna äro för trånga för honom, och penantes búcaros. Dessa búcaros voro ett slags mycket dyra krus af orientalisk lera, som, när den vardt fuktig, spred en fin vällukt; de hade vanligtvis trång hals, och, när den var så träng att den endast droppvis gaf vätskan sig, kallades de penantes eller penados (besvärliga). Don Quijote med detta uttryck åsyftade ironi förefaller nästan att hafva blifvit fram alla endast af Sanchos tal om änglavatten, för hvilket ju möjligen sådana krus kunde lämpa sig.
- ↑ Tjufvar och andra missdådare (däribland i äldre tider äfven sådana, som ej voro skyldiga till värre brott än att hafva gift om sig,) bestraffades ofta så, att deras hår klipptes på kryss, d. v. s. icke ordentligt, utan med stora skåror och hugg.
