— »Det synes väl, Sancho, svarade hertiginnan, att ni lärt att vara artig i själfva artighetens skola; det synes väl, menar jag, att ni uppammats vid señor D. Quijotes barm, hvilken förvisso är all höflighets pärla och alla ceremoniers blomma, eller sirimoniers, såsom ni uttrycker er. Hell en sådan herre och en sådan tjänare! den ene såsom det vandrande ridderskapets polstjärna; den andre såsom ledstjärnan för all vapendragaretrohet. Stig upp, vän Sancho, jag vill vedergälla edra artigheter med att öfvertala min gemål hertigen att, så fort det är honom möjligt, uppfylla det er gifna nådiga löftet beträffande ståthållarskapet.»
Härmed slutade samtalet; D. Quijote gick för att njuta sin middagshvila, och hertiginnan uppmanade Sancho att, så vida han ej kände alltför stor lust att sofva, tillbringa eftermiddagen med henne och hennes kammartärnor uti en mycket sval sal. Sancho svarade att, ehuru han verkligen hade för vana att sommartiden taga sig en fyra till fem timmars middagslur, så skulle han dock, för att visa sin erkänsla för hennes godhet, af alla krafter bemöda sig att i dag icke sofva, utan åtlyda hennes befallning. Med dessa ord gick han ut ur rummet. Hertigen utdelade på nytt befallningar om att bemöta D. Quijote såsom en vandrande riddare, utan att man det ringaste finge afvika från det sätt, hvarpå, enligt föreliggande beskrifningar, riddarna förr i världen bemöttes.
Noter.
1 Spanskan har los togados = de som bära toga, d. ä. den fotsida dräkt, som bars och på många ställen i de romanska länderna ännu bäres vid ämbetsutöfning af präster, domare och lärare eller de i Frankrike så kallade gens de robe; ordet omfattar således ungefär alla dem, som kunna sammanfattas under benämningen de civila (med inberäkning af prästerna), i motsats till militärer och hofmän.
2 Här har läsarten camino för campo upptagits, enligt engelsmannen John Ormsby’s väl grundade förslag.
3 Detta ställe får vanligtvis passera oanmärkt af både öfversättare och kommentatorer, men det är dock ett af de svåraste i hela D. Quijote, emedan texten, ehuru den i formelt hänseende är nästan oklanderlig, dock ger en mening, som af flera skäl icke kan antagas hafva varit den som författaren velat uttrycka. Den ursprungliga lydelsen är denna: Segun las leyes del maldito duelo, yo puedo estar agraviado, mas no afrentado, porque los niños no sienten, ni las mujeres, ni pueden huir, ni tienen para qué esperar, y lo mesmo los constituidos en la sacra religion, porque estos tres géneros de gente carecen de armas ofensivas y defensivas, y, así, aunque naturalmente estén obligados á defenderse,
