292
no lo están para ofender á nade, hvilket af A. L. tämligen troget öfsättes sålunda: »Enligt lagarna för det fördömda enviget kan jag anse mig förolämpad, men ej skymfad; ty kvinnor och barn kunna hvarken fly eller stanna kvar, och likaså de andliga, emedan dessa tre slags människor likaså litet hafva anfalls- som försvarsvapen; och, ehuru de af naturen äro förbundna att försvara sig, äro de det ej att angripa.» I denna text och denna tolkning falla genast genast följande omständigheter i ögonen såsom högst besynnerliga: 1) att D. Quijote talar om det förbannade enviget, han som dock måste anse enviget såsom tillhörande sin riddareplikt; 2) att kvinnor och barn sägas kunna hvarken fly eller stanna kvar: och 3) att de, liksom äfven de andliga, ej äro förbundna att angripa, ty kan väl någon egentligen sägas vara förbunden att angripa en annan? Detta med afseende på meningen, och härtill kommer ytterligare att ordet para i originalets sista bit icke passar till det föregående obligado, ty det heter estar obligado á hacer algo, men icke para hacer algo. Af alla dessa anledningar synes det nödvändigt att här något plåstra med texten, huru mycket man än i allmänhet må draga sig för en sådan operation. Jag har följaktligen antagit Hartzenbusch’s förslag att läsa mas fino för maldito samt ofenden för sienten, hvarjämte jag för egen del tror, dels att orden pueden (framför huir) och tienen para que (framför esperar) råkat byta plats, dels att ordet lo framför están bör utgå, hvarigenom förbindelsen med obligado löses. Dessa förändringar, isynnerhet de båda sista, kunna ingalunda kallas väldsamma, helst när man tager i betraktande att det är ovisst, huruvida Cervantes någonsin hade tillfälle att själf gå igenom sin färdigskrifna text eller läsa ett korrektur därpå, och visst är att man på detta sätt får god mening, ehuru man får, liksom Hartzenbusch, bedja om ursäkt därför hos »beundrarna af sådant som ej kan begripas».
4 Af dessa grekiska konstnärer voro de tre förstnämnda målare, medan Lysippus arbetade i marmor och metall. Plinius berättar, att Alexander den store förbjudit andra än Apelles och Lysippus att afbilda honom, — Ordet buril, som numera användes blott om grafstickeln, betydde på Cervantes’ tid äfven mejsel.
5Jämf. not. 4 på sid. 171 här ofvan.
6 Oriana var Amadís’ af Gallien hjärtas dam, och äfven Madásima, (omtalad i förra delens 24 och 25 kap.) samt Alastrajaréa (af hvilken det fanns flera exemplar,) stodo i liknande förhållande till andra hjältar i riddareromanerna.
7 Spanskan har här ordet giron, som bland annat betyder sparre i ett adligt vapen. — De strax efter följande orden formellt och virtuelt äro termer från den skolastiska filosofien och torde väl i sin mån hafva vållat, att hertiginnan tyckte D. Quijote gå med bly på fötterna.
8 Huru det rätteligen förhöll sig med adeln i Toboso, därom har man, eget nog, fullkomligt säker kunskap genom ännu befintliga officiella handlingar. År 1576 infordrade nämligen regeringen från Toboso (och förmodligen äfven från andra orter) vissa statistiska uppgifter och fick då till svar på de framställda frågorna, bland annat, att hela befolkningen bestod af morisker, att där fanns hvarken högadel, riddare eller junkrar, och att »samtliga invånare voro bönder, utom doktor Zarco de Morales, hvilken åtnjuter samma frälseförmåner som adelsmän, emedan han tagit graden vid spanska kollegiet i Bologna i Italien.» Detta stämmer all-
