deles med stadgandet i Las Siete Partidas, (l. II, tit. 11, part. 2) att lärdom medför adel och att därför doktorer utgöra den andra adelsklassen; men deras adelskap var naturligtvis endast personligt och öfvergick ej på barnen eller på andra släktingar. Den nyssnämnde doktor Zarco, som synes hafva varit det lilla samhällets mest betydande man, hade en syster Anna, som var född före 1557 och aldrig vardt gift, och hon är alltså den enda, på hvilken Dulcineas roll kunde passa in vid den tid, då Cervantes antages hafva kunnat vistas i Toboso (under något af åren 1584—88). Anna Zarco y Morales, dotter af Pedro Martinez Zarco och Catalina Morales samt syster till doktor Estéban Martinez Zarco de Morales, skulle således vara det sannskyldiga originalet till denna Dulcinea, som hade bättre handlag att insalta sina svin än någon annan kvinna i hela La Mancha; som kunde kasta stång i kapp med den starkaste karl i hela byn; som ifrån klockstapeln kunde ropa till sin fars drängar så att, fast de voro mera än en fjärdingsväg borta, de hörde henne lika bra, som om de hade stått nedanför tornet; som skämtade med alla och hade sitt gyckel och skoj med allting; som brukade häckla lin på logen och tröska; som vannade säd och kunde lyfta en spannmålssäck upp på en åsna; som med en sats svängde sig upp i sadeln och blef sittande grensle däri, som om hon varit en karl; som bad att få låna penningar, och, slutligen, som i grafskriften omtalas såsom hafvande frodigt anlet, kinder spända och morska later. Att denna Anna Zarco varit Dulcinea vinner för öfrigt stöd dels däraf, att Sancho (i tredje kapitlet här ofvan) säger sig aldrig hafva hört henne sig aldrig hafva hört henne kallas för Doña, ty, som nyss nämndes, var det endast brodern som var adelig vederlike, dels också däraf, att det namn Nogales, som Cervantes ger Dulcinea, är en ordlek med Anna Zarcos mödernenamn Morales: det förra betyder valnötsträd, det senare mullbärsträd. Slutligen må väl äfven påpekas, att med detta antagande det ligger en fin, men för Cervantes’ samtida utan tvifvel fullt begriplig, ironisk udd i D. Quijotes annars helt oskyldiga påstående, att de adliga släkterna i Toboso hade Dulcinea sin goda del i: ja, det var minsann nog riktigt, då hon var syster till den ende adelsman där fanns.
Det vore i sanning vidunderligt om dessa nu nämnda omständigheter skulle hafva sammanträffat blott af ren tillfällighet. För den, som
icke tror på ett sådant slumpens verk, är det väl ock härmed gifvet, att Cervantes stått i något direkt förhållande till Toboso och att hans beröring med dess invånare icke varit af behagligaste art, då hans groll kunnat drifva honom ända därhän att jämföra Dulcinea med två så illa beryktade skönheter som Helena och La Cava (se om henne i delen I. 1 not. 3 på sid. 256). Enligt Clemencin, som lämnat de flesta af de ofvanstående uppgifterna, finnes ännu familjen Zarcos hus kvar i Toboso, — det kallas Casa de la Torrecilla, emedan det har ett litet torn — och en sägen på stället förmäler att där bodde Dulcinea.
9 Denna D. Quijotes spådom sannades på ett märkvärdigt sätt 200 år senare, när fransmännen besatte Toboso 1809. »Så snart de franska soldaterna sågo en kvinna i ett fönster, ropade de skrattande: ’där är Dulcinea’. Deras munterhet lugnade invånarna, kvickheter om Dulcinea och D. Quijote blefvo ett föreningshand mellan våra soldater och Tobosoborna, och, enär fransmännen bemöttes väl, behandlade de sina värdar höfligt. Om D. Quijote ej var till stor nytta för änkor och faderlösa under sin lifstid, beskyddade åtminstone hans minne hans Dulcineas förmodade hembygd.» Rocca’s Memoarer från Fransmännens krig i Spanien (1806), efter citat af Ormsby.
