26
timren att tiga och släppa in honom. Sancho inträdde, och kyrkoherden och barberaren togo afsked af D. Quijote, om hvilkens tillfrisknande de började misströsta, då de sågo huru envist han höll fast vid sina förryckta inbillningar och hur inpyrd han var med sina olycksaliga vandrande riddargriller.
Därför sade kyrkoherden till barberaren: »Ni skall få Se, min vän, att, när vi som minst ana det, ger sig vår junker än en gång härifrån för att ånyo draga ut på jakt».
— »Därpå tviflar jag ingalunda, sade barberaren; men jag förundrar mig icke så mycket öfver riddarens dåraktighet som öfver vapendragarens enfald, hvilken så fullt och fast tror på historien om ön, att jag är öfvertygad om, att alla upptänkliga missräkningar ej kunna få den ur skallen på honom.»
— »Gud hjälpe dem! sade kyrkoherden; vi vilja vara uppmärksamma och se till hvad som blir af detta sammelsurium af galenskaper hos en sådan riddare och en sådan vapendragare. Det ser ut som om de på tu man hand stöpt sina dårskaper i samma form, och husbondens narraktiga påhitt vore icke värda ett runstycke utan tjänarens enfald.»
— »Det är sant, sade barberaren, och det skulle högeligen roa mig att få veta hvad de båda nu afhandla med hvarandra.»
— Jag försäkrar er, genmälde kyrkoherden, att systerdottern eller hushållerskan längre fram meddelar oss det, ty de äro icke så beskaffade att de låta bli att lyssna.»
Under tiden inneslöt sig D. Quijote med Sancho i sitt rum, och, så snart de voro ensamma, tog riddaren till orda: »Det gör mig mycket ondt, Sancho, att du sagt och fortfarande säger att det är jag som lockat dig hemifrån, då du likväl vet att icke heller jag stannat kvar hemma. Tillsammans hafva vi begifvit oss åstad, tillsammans hafva vi dragit omkring och vandrat tillsammans; samma öde, samma lott har drabbat oss båda; om du blifvit hissad en gång, så har jag blifvit mörbultad hundra gånger, det är hela försteget som jag har framför dig.»
— »Och det med full rätt, återtog Sancho; ty, som Ers Nåd säger, oturen häftar mera vid de vandrande riddarna än vid deras vapendragare.»
— »Däri misstager du dig, Sancho, sade Don Quijote; ty ordspråket säger: Quando caput dolet, och så vidare.»
— »Jag förstår inte annat språk än mitt eget», genmälde Sancho.
