Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Tretti år efteråt var det Larzon som tiggde arbete. Sånt händer. Dygden belönas. Sånt händer ofta!

Men han hade inte kommit för att vara obehaglig. Då han såg henne förlägen, klappade han henne på foten — hon satt ett par trappsteg högre än han — och fortsatte:

Bry sig inte om det, frun. Jag hade inte stannat en vecka. Jag går, jag går. Jag har vandrarblod. För mig finns det ingenting annat än att luffa.

Han gav henne några upplysningar om sitt eget liv. Det var magra och likgiltiga upplysningar, ty han mindes inte stort av sitt liv. Förfallna stackare, och i all synnerhet alkoholister, äga sällan ett omfattande och klart minne. Det finns stora luckor i deras serie minnesbilder. I gengäld kunna enstaka bilder vara förbluffande klara och friska. Kraftiga och verksamma människor ha en viss motvilja att minnas flydda tider. Minnet är en onödig börda i nuets verksamhet. Så är inte förhållandet med den stackare, som redan kastat alla levande tankar bakom sig. Hans sinne är tomt och kan plötsligt bliva ramen för en sällsynt frisk minnesbild. Tiggaren Larzon kunde inte rätt erinra sig hur och när och varför han blivit skild från sin hustru, men hans hågkomster från en viss period av fru Ingeborgs liv voro vida rikare än hennes egna. Han avbröt den knappa berättelsen om sig själv och utbrast:

Pastor primarius! Pastor primarius! Det var som tusan! Pastor primarius’ dotter en vanlig butiksflicka!

Fru Ingeborg blev het i ansiktet. Hon hade för länge sedan glömt — och tvingats att glömma — hur stor och hur pinsam den kvartssekelgamla skandalen varit. Här satt nu en människa, som visste mer om den saken än hon själv. Vad hon själv visste var följande:

Efter moderns död hade hon lämnat flickpensionen för

128