att under de båda sista tonåren sköta faderns hushåll. Hon hade nyss fyllt tjugu, då fadern dog, lämnande henne så gott som medellös. Hon hade inga syskon, inte ens kusiner. Men längre bort i släkten fanns det folk, som kunde hjälpa henne. Vidare hade fadern ägt många inflytelserika och förmögna vänner. Hon trodde, att de på ett eller annat sätt skulle bistå henne. Det visade sig sedermera att ett tjugutal varit lika villiga som mäktiga att hjälpa. Men var och en hade tänkt: Det finns andra, som stå henne närmre än jag. Fadern hade under de sista åren av sjuklighet tvingats att leva som en enstöring. Hans vänner voro alltjämt hans vänner, men en vänskap, som inte näres av dagligt umgänge, vissnar. Vissnar och finns likväl kvar i form av förpliktelser. När pastor primarius’ dotter tog plats som butiksflicka i en modeaffär, skyndade vännerna fram. Någonting sådant fick inte ske! Det skulle ställa släkt, vänner, ämbetsbröder i ofördelaktig dager. Varför hade hon inte vänt sig till dem — sagt ett ord —? Hon kunde ha svarat: Varför vände ni er inte till mig? Den hjälpstarke är skyldig att söka upp den nödställde. Den nödställde har ingen annan skyldighet än att varje morgon väckas av växande förtvivlan, förgäves vittja brevlådan, smyga sig in till vissa mäktiga chefer för att i deras väntrum tävla i ödmjukhet med andra ödmjuka, fylla grå kvällstimmar med maktlösa fantasier, i sömnen söka kraft att vakna till växande förtvivlan. Allt det där hade hon gjort, sorgfälligt undvikande vännerna, som själva voro mycket undvikande. Och hon hade stigit in till främlingen Balzar och i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring — den blygsamme nödställdes enda räddning — tiggt om hjälp. Hon hade stött mot en kylig vägran, men i sista stund räddats av Larzon, en herre med vandrarblod i ådrorna och ringa vördnad för det konventionella. Nu kommo vännerna
