CHEFEN FRU INGEBORG
Svaret gav henne inte något moraliskt stöd, men betydde heller ingenting, eftersom hennes beslut redan var fattat. Hon gick in i salen och öppnade hörnskåpet. Där stod en akvavitbutelj med ungefär tre eller fyra vanliga supar på bottnen. Hon tänkte: Slår jag upp en sup så dricker han den där han sitter och blir kanske sittande, men får han buteljen, så ger han sig nog i väg för att njuta i fred. Det var finurligt tänkt och rätt uträknat. Tiggaren, som stoppat på sig hundralappen utan att bevärdiga den med en blick, överväldigades av glada känslor vid åsynen av buteljen. Hundralappen kunde skaffa honom massor med sprit, men för den rätt förfallne betyder en närliggande njutning oändligt mycket mer än den avlägsna. Låt en drinkare välja mellan en sup i dag och tio i morgon och han skall välja det förra. Att vara nykter i morgon skrämmer honom inte alls, bara han får vara onykter i dag. Denna omständighet ger honom själv en illusion av att vara herre över sin last. Han känner att det är just i dag han behöver brännvin, i morgon kan han reda sig utan. Alltså är det inte så farligt med honom. Tyvärr har han ingen morgondag.
Tiggaren reste sig hastigt på något ostadiga ben, ryckte med skälvande händer till sig buteljen och stoppade den i fickan. Därpå gjorde han en lustig rörelse med armarna som om han i inbillningen omfamnat en kär person — kanske den ädla givarinnan, pastor primarius’ dotter — tog så åt hatten och sa: Ja, tack nu för mig, frun. Nu går jag till töserna. Det lät så lätt och ledigt som om töserna bott hos grannens i stället för långt nere i Skåne. Lyckan, som kluckade muntert och vänligt i fickan, förkortade alla vägar, jämnade alla backar. Betydligt käckare än han kommit gick han. Utkommen på bryggan tog han första klunken. Så försvann han i vassen.
