CHEFEN FRU INGEBORG
Fru Ingeborg återtog sin plats på trappan. Hon tänkte på tiggaren och hans töser, försökte sätta sig in i hur det skulle vara att ha sina barn på de villkoren. Se dem några gånger om året, konstatera att de ha det bra, att de växa och frodas, att de är snälla och glada. Leka och prata med dem några timmar och gå sin väg. Naturligtvis för att återvända snart nog. Ja, varför inte? Den kroppsliga närheten betyder väl inte så mycket. Man har dem i tankarna och i ögonen ändå. När man vill kan man se dem lika tydligt som om de stode inför en. Man kan till och med resonera med dem, eftersom man rätt väl vet, hur de resonera. Och man slipper att bli småförargad över en massa struntsaker. Det dagliga samlivet sliter på känslorna. Ibland kan man bli rasande på dem, man kan avsky dem en timme och vara förargad på dem en hel dag. Det slipper tiggaren. Han får bara vackra och glada intryck av sina barn. Det kan också vara värt något. Hon borde kanske fara bort en sommar, vara alldeles ensam några månader. Varför inte? Man bör vänja sig i tid att leva ensam, ty förr eller senare blir man ensam. Hon skulle vara borta hela nästa sommar. Inte denna — eftersom den redan var påbörjad. Men nästa sommar. Varför inte?
Svaret kom nästan omedelbart när nu ungdomen i sommarmaklig takt återvände från tennisbanan. Hon såg på Kurt, hon såg på Suzanne. Hon smålog och sa till sig själv: Tänk att jag tror att jag ändrar mig! Det där att titta på dem är bestämt detsamma för mig som brännvinet för tiggaren — det piggar upp och gör mig lite karskare.
Och hon skakade på huvudet. Kurt sa:
Vad är det med mamma? Varför sitter mamma på trappan och skakar på huvudet? Här har mamma suttit och dåsat i timmar. Varför rör inte mamma på sig? Mamma kommer
144
