Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

egen fasta och pålitliga moral som en sköld över syndaren Larzons huvud och förbjöd patetiskt ”en sån där lättsinnig goddagspilt som du” att ingripa i den fattige men redlige mannens öde. Hon tillade tämligen sammanhangslöst:

Kom för resten ihåg, att därför att jag betalat dina skulder — av pur barmhärtighet och dessutom trugad av din mor — så har jag därmed inte sagt ja och amen beträffande Sussi! Förolämpningen mot husets gäst, fru de Lorche, sårade Kurt i allra högsta grad. Han saknade alla förutsättningar att förstå moderns utbrott och hennes plötsliga förlöpning utanför det riktigas gränser förödmjukade honom. Han gjorde en ofrivillig liten rörelse för att lösgöra sin arm. Genast blev moderns grepp krampaktigt hårt. Detta muskelspel mellan mor och son, som till sin innebörd var ganska symboliskt och även ganska tragiskt, upprepades under det följande, alltjämt omedvetet. Emellertid sa Kurt:

Mamma, det är ju inte fråga om Louis, det är fråga om hamnbusen!

Men fru Ingeborg talade för tillfället varken om eller till någon annan än Louis de Lorche. När hon hörde sin klient nämnas vid ett nytt öknamn, tog hon för givet, att det var Louis som utslungat speordet. Därmed kom hon rakt in i cyklonens kärna: den gamla, väl lagrade förödmjukelsen. Framför henne stod representanten för dessa fräcka, slyngelaktiga snobbar, som engång hållit det för artig lek att anställa klappjakt på ”en vanlig butiksflicka”. Som hon i detta sammanhang näppeligen kunde tala om sig själv, framförde hon än engång Larzon och förundrade sig över att personer, som varit och kanske ännu vore så pass under isen som fästmannen, vågade slå sig för sitt bröst och se ned på en förolyckad. Åter förblandade hon sig själv med

154