Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

tillfällig återgång i släktets demokratisering. Nöjd härmed slog hon sig till ro bredvid fru de Lorche, som hon såg för första gången, fattade hennes hand mellan sina och mumlade rörd: Ack, vi båda gamla —

Strax därpå upptäckte hennes kvicka ögon den vitskäggige herr Andersson, som förskräckt gömt sig i en berså. Van att förknippa vissa typer med viss rekvisita, tog skådespelerskan för givet att en vitskäggig gubbe måste äga och traktera en fiol. Hon gissade rätt! Herr Anderson ägde en fiol, men med fullt berättigad blygsamhet brukade han fila sina strängar blott i skogens ensligaste enslighet. Nu tvangs han att uppträda. Ungdomen skulle dansa, ty all gammaldags ungdom dansar så snart den kommit ut på landet. De unga herrarna, som tillbragt hela natten vid glaset och som följaktligen älskade fredlig vila, förklarade enstämmigt, att man inte kunde jazza på planen. Jazza? upprepade fru Koerner förvånad, som om hon aldrig förr hört det besynnerliga ordet. I hennes ungdom dansade man vals, polka, hambo, mazurka. Om dessa danser visste ynglingarna ingenting annat än att man bör akta sig för dem när man har kopparslagare. De suckade tungt, och Kurt sa: Det är synd om dem; låt oss ge dem lite whisky. Men den obarmhärtiga gammaldags ande, som flugit i skådespelerskan, svarade: Whisky! Inte för mina pojkar. De är tacksamma för saft och vatten, och vill de inte dansa, så ska vi leka springlekar. Då överlämnade ynglingarna sina själar åt en slö lydnad och sina kroppar åt de tre smålandstöserna, som verkligen kunde de gamla danserna och som skötte sina kavaljerer flinkt och behändigt. En av löjtnanterna bjöd upp fru Koerner. Kanske var inte heller hon alldeles fri från kopparslagare; i alla händelser smålog hon vemodigt och svarade: Tack, min gosse — om jag varit tio år yngre! Men bjud upp tante Ingeborg —


160