Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

upprepade han självbelåtet: Jaha, det var mina hattar. Alla fyra! Jag kände igen dem. — Känner igen! utbrast fru Koerner. Vem känner inte igen firman Balzars välgjorda arbete, förfinade smak och redbara varor? Hade du ett uns heder i kroppen skulle du gå land och rike runt och köpa igen dessa rysligheter, som du lurat på hundratals fattiga flickor och som fördärvat deras sommar och satt en fläck på Stockholms fägring. — Ja, de välsignade hattarna! suckade fru Ingeborg, plötsligt tyngd av tråkiga minnen. Men Kurt stramade upp sig till en merkantil upphöjdhet över etiska och estetiska hänsyn. Han sa: Affären var god; såna ska vi göra många! Fru Ingeborg drog upp ögonbrynen högt i pannan och mumlade: Såå? Tro det —

Nu tog fru Koerner avsked, sägande: Tante Ingeborg kan vara trött på er, bråkstakar, och sen vi nu fått mat i magarna ska vi tacka och gå. Kära Ingeborg, det här har varit en av de angenämaste dagarna i mitt liv! Vad det ändå är roligt att vara på landet! Och dina barn är riktigt söta: särskilt äldste pojken med sitt fina sätt och sin goda smak. Han blir en hjärtekrossare då han blir stor. Och nu, mina ungar — bocka och nig för tante Ingeborg!

Pösande av modersstolthet tågade hon, följd av sin tropp, ned till bilerna, stuvade in sällskapet under ideliga förmaningar, blev bestört då hon upptäckte att ena smålandstösen tappat klacken, grälade på äldste löjtnanten därför att han fått en blåbärsfläck på sina nytvättade vita byxor, och satte sig äntligen vid ratten i främsta bilen. Så långt kommen vinkade hon till sig fru Ingeborg, lade armen kring hennes hals och viskade i örat: Ingeborg, du var gräsligt söt, då du skumpade omkring som en ung kviga! Klumpig och dum och förtjusande! Jag — älskar — dig! Farväl! Smällde en kyss

170