CHEFEN FRU INGEBORG
på kinden, höjde handen och ropade: Barn! Kasten ännu en blick omkring eder! Så här ser den så kallade bondvischan ut! Jag tror inte att vi återvänder i brådrappet, nej, inte så länge det finns baler, barer och bio i gamla Ekis! Rullade därpå bort med sitt följe.
Familjen Balzar sjönk ned på verandatrappan och domnade sakta bort i den angenäma dåsighet, som vanligen infann sig efter ett längre eller kortare möte med den stora skådespelerskan. Tystnad rådde, undantagandes några matta frågor från fru Ingeborg. Kunde inte Kurt och Louis ställa lite i ordning? Det såg så skräpigt ut. Kunde de inte flytta in möblerna? Fästmannen mumlade: Jo visst, mamma, strax — men rörde sig inte ur fläcken. Han satt överst på trappan med Sussi bredvid sig och hennes hand i sin. Nedanför dem sutto fruarna Balzar och de Lorche, den senare med pärlstickning. Nederst sutto Kurt och herr Andersson, benen högt uppdragna, huvudena hängande mellan knäna. Timman runt solnedgången dåsades bort i slöhet. Så kom Tysta Marie ut på verandan, tassade ett par slag av och an och muttrade: Jag begriper inte — var kan det komma ifrån — jag förstår inte, jag — Ingen fäste sig vid hennes mutter. Hon gick men återvände efter en kvart och muttrade detsamma: jag begriper inte, jag — Försvann åter.
Plötsligt började Sussi dra några korta, hastiga andedrag, satt ett ögonblick tyst med återhållen andedräkt, viskade något till fästmannen. Han reste sig hastigt men ljudlöst, stod uppsträckt, lång och smal, med ögonen spelande till höger och vänster i det långa, smala ansiktet, tog trappan utför i ett vigt språng, rusade ut på gårdsplanen, tvärstannade och stirrade upp mot himlen. Herr Andersson reste sig långsamt, lade händerna på ryggen och vankade bort till hus-
