Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

folk och folkskikt övertygas först genom ett duktigt kok stryk om uppriktigheten i mannens känslor. Gnabbet mellan mor och son är mera lidelsefritt. Det är i själva verket en lekfull repetition av de otaliga tragedier i kolt, som utspelats under barnets uppfostringstid. Man söker starkare kontakt genom att leka sig tillbaka till tider, då kontakten var så oändligt mycket starkare än nuets.

Uppträdet i skogen avklippte denna lekfulla förbindelse mellan Kurt och hans mor. Snäsan hade inte varit värre än att fru Ingeborg några timmar senare strukit förlåtelsens streck däröver. Åtminstone trodde hon sig ha gjort det. Kurt däremot kunde inte förlåta sig själv. Han hade sårat sin egen sonliga ömhet, men i än högre grad hade han förödmjukat sin manliga stolthet. Att vara ett sådant ärans fä! Att förgå sig så plumpt! När karaktärsfasta pojkar ”med bättre hjärta än huvud” pålägga sig själva en strängare regim som straff för någon förseelse, går straffet som oftast ut över deras omgivning. Bränd av skam och helig iver beslöt Kurt att hans förhållande till modern hädanefter skulle präglas av den djupaste vördnad. Tyvärr var han mera fanatiskt konsekvent än finkänslig. Det lekfulla gnabbet stämplades som vanvördigt och förkastligt. Han kunde knappt tilltala modern utan att först ha väl valt sina ord. Väcktes hans kritiklust, började han ett hackigt tal, som snart sinade ut i surmulen tystnad. Försökte fru Ingeborg sätta i gång ett lekfullt gnabb, drog han sig förskräckt tillbaka. Själva de vardagliga smekningarna, den artiga uppmärksamheten, som förut präglats av en behaglig nonchalans, fingo nu tycke av en sträng och tvungen pliktuppfyllelse. Denna korrekthet tillfredsställde Kurt. Han trodde sig sona uppträdet i skogen. Fru Ingeborg trodde, att han i en mera behärskad form fortsatte att snäsa henne.


186