Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Kurts röst sjönk till en viskning, hes av ansträngningen att behärska stämman: Alltså, han skall få försöka, men inte jag? — Fru Ingeborgs huvud dalade och Kurt tog denna slappa huvudböjning som ett jakande. Han teg ett ögonblick, yttrade därpå med en värdighet och en helig vrede, som kunnat anstå en kronprins, vars tronföljd hotas:

Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare, skall alltså drivas bort för att lämna plats åt en främling, en utböling? I all anständighets namn förbjuder jag mamma att handla så hänsynslöst. Sker det kommer jag inte vidare att sätta min fot i mammas hem. Som för resten inte längre är mitt hem.

Sade och gick. Chefen, fru Balzar, satt där blek och glåmig, trumpen och trött, mumlade: Kära, vad har jag gjort? Jag har ju ingenting gjort. Ännu. Jag får naturligtvis hitta på någonting annat —



GAMMAL KÄRLEK ROSTAR

Herr Andersson kom till henne och sa:

Chefen! Gamle Andersson är trött på det här jobbet. Han har fått flugan. Han vill till Paris. I femtio år har han sett Paris på brev, fakturor, kartonger och annat skräp. Så att namnet känner han och nu vill han känna gagnet. Han ska bli en stor syndare på gamla dar, dricka smällkork och älska sköna hetärer. Från och med nästkommande första januari blir firman nödd att pensionera honom. Men oss emellan sagt behöver pensionen inte vara stor. Andersson har skott sig och är förmögen karl. Kontrollen har aldrig varit över sig i den här firman och Andersson har nog prasslat till sig en hundralapp då och då. Tittat i lådan som man sa då jag

220