CHEFEN FRU INGEBORG
var springpojke. Så att pensionen behöver inte vara stor, men vad som ges med gott hjärta, det tas emot!
Detta skämtsamma, under många och långa kvällar avfattade tal var herr Anderssons avskedsansökan. Att han skulle ha ”prasslat till sig” hundralappar var en ren och skär lögn. Enkla och hederliga själar skylla sig ofta på skämt för ohederlighet — därmed måhända förhånande minnet av lyckligt övervunna frestelser. Besynnerligare var att herr Andersson gav sin avskedsansökan en så narraktig form. Av denne sentimentale gubbe, som hyste stora tankar om sin egen och sin sysslas vikt och betydelse, kunde man ha väntat någonting högtidligt. I själva verket överskattade herr Andersson stundens tragik. Folk blir aldrig riktigt så ledsna över vår bortgång, som vi själva inbilla oss. Den dödsdömde mannen, som efter mycken tvekan och vånda anförtror sin hustru läkarens trista ord, skall aldrig känna sig fullt tillfredsställd med bestörtningen i hennes ögon, skälvningen kring hennes mun. Och den stackars hustrun anstränger sig förgäves att i några högtidliga patetiska stunder sammanpressa den smärta, som hon är dömd att tära till sitt bröd under dagar och år. Herr Anderssons avsked var ett avsked från livet. Han hade hyst dunkla föreställningar om en våldsam scen, ett tårbestänkt famntag, varma böner att han måtte stanna. Emellertid var hans beslut att avgå orubbligt och beslutets motiv av den art, att det inte borde undersökas eller ens omnämnas. För att skydda sina känslor och bevara en pinsam hemlighet uppträdde han som cyniker. Hans cynism överträffades av chefens.
Ännu för ett år sedan skulle fru Balzar ha använt sin för resten obetydliga förställningskonst till att övertyga herr Andersson om hans värde för henne och firman. Hon skulle inte ha tillfredsställt hans krav på bestörtning och
