Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

sorg, men hon skulle ha gjort ett försök. Nu sökte hon inte ens dämpa det glada och högst belåtna utseende, som vissa tankar bredde över hennes ansikte. Hon nickade och sa: Vi bli nog sams om pensionen, kära Andersson, var inte orolig för den saken! — Skämtet om hundralapparna tog hon för en blygsam vink, att den redlige bör belönas. Hon trodde att det hela var en penningsak och att hon gjorde nog, då hon utlovade en tillfredsställande pension. Utan att ha en aning om den stackars gubbens själstillstånd tillfogade hon helt muntert: Nej, tänk att Andersson ska fara till Paris! Ja, varför inte? Någon gång i livet ska man väl roa sig. Det är min åsikt. — Herr Andersson svarade efter ett ögonblicks tystnad: Jag börjar förstå det! — Men varken det gendomliga svaret eller det ännu egendomligare tonfallet bekymrade fru Ingeborg, som spann vidare på sina angenäma tankar. Anderssons avsked hade försatt henne i en synnerligen optimistisk sinnesstämning, och då optimism liksom alkohol betänkligt försvagar hjärnans hämmande och kontrollerande verksamhet, råkade hon strax därpå yttra någonting förfärligt. Hon sa: Andersson, jag sitter och tänker på att han inte kunde ha valt en lämpligare tidpunkt att begära pension. Jag vill gärna på ett eller annat sätt binda Louis vid firman, men Kurt har inte stort förtroende för hans affärsduglighet. Han motsätter sig absolut att Louis får någon mera krävande och ansvarsfull post. Hur skulle det vara att låta honom efterträda Andersson?

Hon kunde ha slagit honom i ansiktet och han skulle ha kysst hennes hand. Hon kunde ha kallat honom en gammal idiot och han skulle ha funnit skämtet ypperligt. Men när man säger en gubbe att hans livsverk varit föga krävande och ansvarsfullt, begår man en dödssynd. Emellertid svarade herr Andersson ganska lugnt fast med grötig röst: Det

222