Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

vore kanske inte så tokigt. Lönen är ju god och så finge chefen angenämt sällskap även under kontorstiden. — Så värst angenämt bleve det kanske inte, mumlade fru Ingeborg tankspridd.

Vi är inte alltid benägna att följa budet: Handla mot din nästa så, som du vill att hon skall handla mot dig. Däremot tänka vi gärna om nästan detsamma, som hon förmodas tänka om oss. Folk, som sätta värde på oss, är värdefullt folk. Folk, som anse oss odugliga, är själva oduglingar. Få äro de människor som sakna medlemskort i en eller annan Förening för inbördes beundran. Och ingenting förändrar så snabbt vårt omdöme om en människa som upptäckten att vi misstagit oss på hennes omdöme om oss. Hos barnet och gubben, båda lika känsliga för andras omdöme, ske dessa förändringar blixtsnabbt. På få minuter ryckte herr Andersson upp en örtagård av dygder och besådde den med ogräs. God blev hjärtlös (eftersom hon hade ”hjärta” att säga dylikt), uppriktig blev hycklande (hur många gånger hade hon inte berömt hans arbete!), hennes beundrade chefsegenskaper blev till löjeväckande inkompetens, eftersom hon kunde påstå, att en kontorschefspost är föga krävande! Herr Andersson hade grundligt misstagit sig! Frågan var blott om han misstagit sig hela tiden. Så fick det inte vara. Herr Andersson kunde inte ha ägnat tjugufem års from dyrkan åt en ovärdig. Hon hade plötsligt förändrats, hon var förhäxad! Hans hjärta bräddades med en bitterhet, som måste få utlopp. Men han var feg, vilket smädeord helt enkelt betyder att hans uppfostran varit starkare än hans självkänsla. En sådan människa ger inte luft åt sina heligaste och hetaste känslor utan att först fråga sig: Törs jag? Tio minuter tidigare hade den sentimentale pensionssökaren brytt sig föga om Mammon: den djupt kränkte och upp-

223