Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

När vi lyssna till ett pladder, som tyckes oss mer eller mindre förnuftslöst, händer det ibland att vi bli starkare påverkade av det svassande ordsvallet än vad vi skulle blivit av en redig och klar framställning. Ur dimman framskymta fantomer. Det händer till och med att vi i likhet med primitiva människor söka djupare betydelse i en idiots framramsade obegripligheter än i den förnuftiges ord. Han har finare känselspröt, han anar, har på känn: det är bara uttrycksförmågan som fattas honom. Ungefär så verkade herr Anderssons dunkla hänsyftningar på fru Ingeborg. Hon blev skrämd och försökte växla rädslan i vrede. Hon avbröt hans svada med ett kraftigt linjalslag i bordet.

Nu kan det vara nog, min käre Andersson. Av allt det här käringsladdret har jag bara förstått en sak: Andersson vet, eller tror sig veta någonting ofördelaktigt om herr de Lorche. Men han sjunger inte ut sin skvallerhistoria på begripligt språk. Ty han är feg. Utomordentligt tarvlig och feg. Nu vet han min åsikt om saken och om honom själv. Och inte ett ord vidare! Adjö.

Sålunda åthutad bugade herr Andersson och drog sig mot dörren. Emellertid var han alltjämt besjälad av den obetydliges okuvliga dixi-et-salvavi-patos och yttrade i det han punkterade varje sats med steg mot dörren och en bugning:

Chefen, nu går en vän från den gamla goda tiden, den siste. — Han har älskat och beundrat sin chef. — Han skall fortfara därmed till sitt sista andedrag. — Han vet att det finns makter inom oss, vilka inte ens den starkaste natur förmår kuva. — Han har tillåtit sig att tala därom. På hebreiska. — Han har inte blivit förstådd.

Slutligen, med handen på låsvredet, ödmjukt böjd som en präst inför monstransen, patetiskt viskande:

Dixi et salvavi animam meam.


231