Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Åter ensam sa fru Ingeborg högt till sig själv:

Någonting har hänt. Det är klart. Och nu begär de att jag ska ta reda på det och reda upp. Det är alltid så. Jag ska ta reda på det obehagliga och reda upp det krångliga. Annars bli de onda på mig.



SVARTSJUKANS LOGIK

Till sin väninna, fru de Lorche, sa hon:

Det var besynnerligt att Larzon skulle komma till mig efter så många år. Det varslar olycka, när gengångare dyka upp. Man ser sig tillbaka och blir vilsen. Man känner inte igen sig. Barn och vänner gå sin väg. Gamla trotjänare bli uppstudsiga och oförskämda. Därhemma går Tysta Marie omkring och muttrar att frun är vriden. Nej, jag är inte vriden, men jag är husvill. Jag trivs inte hemma. Jag vankar omkring på gatorna så länge jag orkar. Ibland väcks jag mitt i natten av huvudvärk. Jag kan inte ligga stilla: jag måste ut och hämta frisk luft. Då luffar jag gata upp och gata ned. Det ser väl besynnerligt ut? Lyckligtvis är jag en gammal käring och får luffa i fred.

Alltsammans var sant, undantagandes huvudvärken. Och alltsammans blev sagt för att dölja sanningen. Hon var husvill, därför att hon gripits av en erotisk feber, vars främsta symtom är ett planlöst kringirrande. Denna brännande kringdrivarlust, åt vilken djur, vildar, ungdom hänger sig tanklöst som åt en feberfri lek, finner den civiliserade stadgade människan ovärdig och oroande. Vad är det med mig? Libertinen kommer lättast från frågan, i det han svarar: jag söker en njutning, jag ämnar gå ”på jakt”. Han liknar dessa allt annat än skottsnåla jägare, som driva omkring i skogen dagen lång

232