CHEFEN FRU INGEBORG
rus avlocka dig den, skall du inte förråda den i sömn eller yrsel, med din tunga eller tecken? Krigaren svarade: Konung, jag känner det säkra sättet att bevara din hemlighet. Och han reste sitt svärd i marken och lyftande händerna över sitt huvud kastade han sig mot svärdsspetsen.
I vardagslivets vänskapsförhållanden utspelas då och då liknande tragedier, fast i smått. Är du min bäste vän, så måste du säga mig sanningen utan förbehåll! Av dig kan jag höra den och av ingen annan. Och vännen avslöjar den gorgoniska sanningen, ler vemodigt och vet att han fäller vänskapens dödsdom. Ty en sann vänskap består många svåra prov, blott ej det hänsynslösa sanningsprovet. Fru de Lorche förstod, att väninnans täta besök i blåvita rummet härmed skulle upphöra, att deras vänskap skulle bli kylig och spröd och vid minsta yttre påfrestning brista. Icke förty gav hon vika för den hetsande ångesten i fru Ingeborgs frågor. Hur hade hon för andra förrått, vad hon inte förrått för sig själv?
Kroppen är uppriktig. Människan ljuger med sin tunga, med miner, blickar, åtbörder, hållning, handlingar, kläder. Men kroppen som helhet står endast stundtals under själens kommando och även i dessa disciplinens stunder finner den medel att förneka sin påtvungna falskhet. Vid dansen på Sommarro dagen före branden hade fru Ingeborg avsiktligt undvikit de Lorche. Avsiktligt, men blott med den svala, nyktra, halvt omedvetna motiveringen: Han bör väl dansa med sin fästmö och inte med mig. Hennes kropp varken kände eller erkände att ett så svalt motiv kunde vara äkta. Alltså insatte den all sin livlighet, smidighet, styrka i de ständigt upprepade försöken att undvika de Lorche, som — ej mer, ej heller mindre angelägen än de andra ungdomarna — fikade efter en dans med den vackra frun. Motståndslöst,
248
