CHEFEN FRU INGEBORG
behagfullt och på lek gick fru Ingeborg ur famn i famn för att plötsligt, då och då, med bryska vändningar, livliga språng, snabbt ökad hastighet undvika en ende. I åskådarnas ögon, fru de Lorches, Kurts, Julias, herr Anderssons, Blev dansen en av dessa pantomimer, där tvenne älskande gäckas med varandra — en grotesk Amor och Psyche-balett, i vilken en förvuxen Amor söker famna sin skälmskt kringirrande, blott alltför robusta Psyche. Detta halvt löjliga, halvt patetiska uppträde, som plågat Kurt, roat fru Julia, förvånat herr Andersson, hade av Kassandra uppfattats som ett järtecken, bådande nya olyckor.
Hennes dystert fikna sinne matades nu med järtecken efter järtecken i växande mängd. Fru Ingeborg hade förargat sig över att hon inte ”fick vara i fred” för fästmannens ägodelar. De ”kom henne i händerna”. Vad han var slarvig! Fru de Lorche sa: Men kära barn — jag fann ingenting mystiskt i det, eftersom jag tydligen såg, att du gick på jakt efter dem. Först trodde jag, att det verkligen var ett utslag av ditt ordningssinne, men när jag märkte, att samlar-manin uteslutande riktade sig på Louis’ tillhörigheter, började jag begripa.
Kärlek går väl aldrig fri från ett inslag av fetischism, men för den förkvävda eller försmådda kärleken är fetischismen älskogens enda kroppslighet, ett surrogat vars ytterliga fattigdom kommer fantasien att svälla. I min ficka bär jag ett hårband och min hand glider in i fickan smygande och het som älskaren, då han glider in i det mörka sovrummet. Nu är det stilla omkring mig och jag tar fram bandet, sluter ögonen och låter bandet glida fram och tillbaka över ögonlocken. Det känns som en smekning och ur smekningen framträder de smekande fingrarna, händerna, munnen, ögonen, lockarna, halsen, skuldrorna, brösten, midjan, gestalten.
