Hoppa till innehållet

Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

En bild, som min fantasi kan skapa när helst den vill, men som fetischen ensam kan skänka några ögonblicks kroppslighet. I sitt förhållande till hädangångna släkten är hela mänskligheten fetischdyrkare. Farfarsfars länstol, som inte får rubbas från sin plats, mormorsmors spinnrock, ”som gumman själv spann på”, Gustav Adolfs kyller, Napoleons hatt, Galileis instrumenter, Kyrkans reliker, gravfynd, de historiska och arkeologiska museernas samlingar sätta oss i förbindelse med de hädangångna ej blott genom kunskapen utan lika mycket genom känslan. Ur den primitiva driften att genom en fetisch komma i kroppslig beröring med en fantasibild, ett minne, ”förfädrens andar”, har framvuxit vårt begär efter kunskap om förgångna släkten, historia, arkeologi, vår kulturs palladion. Den vuxna människa, som inte bränner ”skräpet i lådan”, hårbandet, vissnade blommor, gulnade brev, är förebilden för den vuxna mänsklighet, som inte nedsmälter guldfynden från Mykene för att därav prägla gångbart mynt.

Men fru de Lorche sa:

Stackars du! Jag kan inte hjälpa, att jag ibland fann dig löjlig. Där kunde du sitta med Louis’ tobakspung i händerna, fingra på den och kela med den som en kattunge. Och än såg du ut, som om du ville kasta den i huvut på någon, och än som om du skulle brista i gråt, och än kunde du helt plötsligt bli glad och uppspelt, tralla och sjunga. Men kom Louis i närheten blev du ond och fräste. Hur han än bar sig åt, gick han i vägen för dig. Och råkade han bara snudda vid dig i förbigående tog du eld och blev ond. Då hettes det: Vad du är otymplig, låt bli att knuffas! Men det var sannerligen inte hans fel att ni stötte samman. Dina tankar kunde du kanske styra, men din kropp gick i sömnen och brydde sig inte om tankarna. Så tog du till flykten, kunde inte längre

250