CHEFEN FRU INGEBORG
spelet ut i rymden. Tankarna treva efter en större måttstock för att mäta det lilla jagets, den flyktiga stundens sorg. Höstångesten övergår i ett kyligt lugn, som i sin tur skall upplösas av kittlande vårilar. Våroro, sommarlycka, höstångest, vintervisdom. Förnuftet segrar. Som väl drillade soldater utföra tankarna sitt arbete, städa, ge var sak och händelse och känsla dess rätta plats och betydelse. Vad hade hänt? En nykter, ordentlig person deltar i en fest. En tillfällig svaghet åstadkommer att han inte tål det måttliga vinet. Han pratar gallimatias, beter sig löjligt, förgår sig, väcker skandal. Vännerna blygas, fiender håna. Det är förargligt, obehagligt pinsamt. Men en olycka? — nej. Den fatala tillfälligheten gör honom inte till drinkare och slarver. Han förblir den han var. Den hedervärda fru Balzar förblir den hedervärda fru Balzar även om hon under en viss period beter sig löjligt, handlar förvirrat. I vinterns klarhet under vandringar i de tysta, kala, rimfrostklädda boklundarna trodde hon sig kunna överblicka de förvirrade händelsernas orsaker. Överansträngning, trötthet (konstaterad även av främlingar som prinsessan), dotterns överraskande och allt annat än kärkomna förlovning, oro över fästmannens personlighet och affärer, tvister med sonen, oro och grubbel beträffande affärens framtid, en trist förkänsla av att snart bli utträngd både ur affär och hem, den åldrandes nyfikenhet och avund mot ungdomen, en till synes betydelselös liten episod vid Julias fest. Sammanlöpande med denna kedja en annan med fäste i det förflutna. Tiggarbesök av en avsigkommen f. d. kamrat är ingenting ovanligt, ej heller att man med honom fördjupar sig i gamla minnen. Att ge honom en hundralapp och brännvin (för att bli honom kvitt) och en ask cigarretter (därför att han har astma) är kanske ytterst oförsiktigt, men knappast oförklarligt. Emellertid blev luffarens besök ödes-
