CHEFEN FRU INGEBORG
är av gudi, försök ej att bryta den! Men sedan man upptäckt att en skara obetydligheter verkställt statskuppen, låter man tyrannen falla. Förnuftet tar ut sin rätt. Fru Balzar, som vandrade dag efter dag utmed Sundet och kastade långa och längtande blickar till den vita kusten mittemot, sade sig, att hon mycket väl kunde resa till Stockholm, dit fästmannen återvänt. Allt var tillrättalagt. Louis och Suzanne hade försonats i Paris. Suzanne skrev att hon och Kurt skulle fira dubbelbröllop på försommaren. Allt var som det skulle vara. Hon tänkte mera på Kurt och affären än på Louis. Hon var alltjämt arbetslysten och maktkär, hon började ångra att hon övergivit firman. I alla händelser kunde hon mycket väl resa till Stockholm. Men hon reste inte. Varför? Därför att det var lika bra att inte göra det. Vad som plågade henne var en känsla av att hon glömt någonting viktigt. Hon förspillde den ena dagen efter den andra i grubbel över det glömda. Lika gott! Det viktigaste var att förnuftet segrat. Hon vandrade av och an på den vintriga kusten och gladde sig över att förnuftet hade segrat. Fullständigt.
SVARTSJUKAN SEGRAR
Så snart förnuftet segrat fullständigt bör man vara på sin vakt mot en fara, som just då tyckes som mest avlägsen: vidskepelse! Varje fulländad kedja av förnuftsakter ändar med en vidskepelse. Vanligen består den däri att vi tycka oss se ett Högre Förnuft sätta ofelbarhetens stämpel på vårt arbetes resultat. Vetenskapsmannen faller ofta offer för denna vidskepelse. När han fulländat sin teori och med tillfredsställelse granskat dess fasta inre struktur, upptäcker han med bävan och glädje att alla vedertagna och ärevördiga
