CHEFEN FRU INGEBORG
Den höga kunden betraktade henne än uppmärksammare, hon lyfte pekfingret och hötte åt henne.
Jo, ni är trött. Om ni inte tar er ledigt snart, blir ni överansträngd. Ni skulle fara upp till Dalarna på några veckor och sporta. Lyd mitt råd, fru Balzar.
Fru Balzar tackade med ett tyst leende för det vänliga rådet och fortsatte att expediera. Efter några minuter blev hon störd. Från herravdelningen trängde ljudet av häftiga röster. Det liknade ett gräl. Det stegrades, det stegrades, det stegrades. Hon hörde en drucken, lallande stämma. Hon tänkte: Det är omöjligt, det kan inte vara han, jag såg honom nyss, han var inte drucken. Hon råkade i skälva, hon hade aldrig i sitt liv känt en sådan skräck, hon visste inte vad hon sa, hon urskuldade sig, hon skyndade tillbaka in i herravdelningen.
Hon stannade vid första pelaren, pustade ut, var nära att sjunka samman. Hur kunde hon vara så dum! Sommarro-minnet hade spökat, det var förklaringen. Den unge herrn, fästmannen, stod vid kassapulpeten med sin plånbok och sitt kvitto i hand. Hans trygga och korrekta lugn tog inte ens något intryck av det växande grälet. Fru Ingeborg skämdes.
Det var vid utgången uppträdet ägde rum. En skara biträden omringade en slusk. Avdelningschefen hade lagt sin hand på hans skuldra för att köra ut honom. Men slusken klamrade sig fast vid en hög, fristående glasmonter med herrhattar. Den vacklade betänkligt. Fru Ingeborg banade sig skyndsamt in i gruppen. Avdelningschefen sa:
Det är en tiggare.
Lögn! skrek slusken. Lögn! Jag är en kund, jag som andra. Jag är en kund.
Avdelningschefen sa:
Jag såg själv, att han tiggde av herrn där.
38
