Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Han pekade på den unge mannen, som besvärad ryckte på axlarna. Slusken började åter skrika.

Tyst! befallde fru Ingeborg. Släpp montern.

Han lydde ögonblickligen. Hon sa:

Har ni kommit för att köpa något? Vad är det ni önskar?

Hon granskade honom och fann en ohyggligt förfallen stackare, skälvande, söndersupen, varig i ögonen, skäggig över hela ansiktet, stinkande av sprit och smuts. Hon tyckte sig känna igen honom men hade ingen aning om, var hon sett honom. Antagligen på gatan.

Han sluddrade — sannolikt på måfå —

Ja — jag — skulle ha — ett par kängsnören —

Några bland biträdena fnissade till. Fru Ingeborg sa:

Behagade herrarna återvända till sina sysslor?

Och till tiggaren:

Var god och följ mig. Den här vägen.

Hon gick före och hörde honom följa på ostadiga ben. Hon var dödligt rädd att han skulle ramla omkull och kanske krossa en glasmonter. Den materiella risken bekymrade henne inte, men hon var rädd att göra sig löjlig. Inför sin käre herr svärson. Hon hade en känsla av, att hennes ära stod på spel.

Det gick lyckligt, de kommo oskadda in i skoavdelningen. Fru Balzar sköt undan det tjänstvilliga biträdet och drog själv ut lådorna med skoband. Svarta eller bruna? Tiggaren sänkte sin tunga, ostadiga blick ned mot vraken av ett par skor.

Bru-bru-bruna — låg-lågskor — om jag får be.

Hon tog fram en handfull buntar. Plötsligt lutade han sig över disken, hans huvud kom tätt intill hennes. Dunsten av denaturerad sprit var så stark att hon hickade till. Tiggaren

39