CHEFEN FRU INGEBORG
viskade i upphetsad ton: Frun! Ja-jag har inte ett öre att betala med.
Hon svarade lågmält:
Det ordnar sig nog. Var god och välj: breda eller smala?
Hans skälvande hand fladdrade över buntarna, dök ned och högg en i högen. De anträdde återtåget till kassan. Även det gick lyckligt. När tiggaren fått sina skoband, väl inslagna, i handom, bugade han sig för fru Balzar och gick mot utgången. Men han ångrade sig. Han lufsade tillbaka mitt in i salen, han tog av sig hattskrället och gjorde en åtbörd, som påkallade uppmärksamhet. Och han yttrade:
Mina damer och herrar. Så. Ja, just så. Så ska en affär skötas. Jag är en gammal man i branschen, jag vet vad jag talar om. Därinne står en prinsessa. Jag ser henne mycket väl. Där står hon. Och husets chef expedierar henne. Som sig bör. Då inträder en tiggare. Ty jag är numera en tiggare, mina herrar, jag är en tiggare. Och jag blir illa behandlad. Av en lymmel. Då lämnar husets chef prinsessan och skyndar till tiggaren. Så, mina herrar, skall en affär skötas. Kund som kund. Alla lika, alla lika, alla lika. Jag rekommenderar mig.
Och han lufsade ut. Biträdena skrattade. Fästmannen skrattade. Fru Balzar själv drog på munnen. Men hon sa:
Nåja, mina herrar, ni kan ju gärna skratta. Om ni bara lägger läxan på minnet.
Hon återvände till den höga kunden och urskuldade sig.
Det var en stackars tiggare, sa hon. Man måste ju köra ut dem, men det bör ske på rätta sättet.
Hon följde den höga damen till dörren. Så vände hon långsamt tillbaka till herravdelningen. Man hade redan börjat stänga, alla kunder hade gåttt, även fästmannen. Hon kom att tänka på en sak. Varför hade han inte gett sig till-
40
