CHEFEN FRU INGEBORG
han genast, rodnade och mumlade en ursäkt. Hattmannen, en välvillig liten människa, märkte bryderiet och sa leende:
Sådan är ungdomen. Entusiastisk och livlig. Det är roligt att ha med ungdomen att göra. De gamla äro slöa och dåsiga, de våga ingenting. Men sådan är ungdomen!
Han klappade Kurt på skuldran. Fru Balzar sa: Tack för kompligangen! Den lille hattmannen blev förtvivlad, krängde på sin stol, gestikulerade med både armar och ben. Naturligtvis hade han icke syftat på fru Balzar, han hade haft helt andra människor i tankarna. Sussi insköt med spydigt putande läppar: Det är nog mig ni tänker på. Eller varför sitter ni och sparkar mig på benen?
Man skrattade.
Man skrattar bort en oavsiktlig klumpighet, glömmer den fullständigt. Men svedan finns kvar. Ifall klumpigheten träffat en öm punkt. För resten tillät icke hattmannen, att hon glömde. Hans blickar bådo henne oavlåtligt om ursäkt. Ursäkter och förolämpningar ligga varann nära. Och när han gick samlade han allt sitt mod och allt sitt levnadsvett i ett utrop:
Fru Balzar! Ni är yngre än er dotter. I utseendet. Det är sant. Jag säger det inte för att smickra.
Hattmannen var icke någon fin kavaljer, han var en enkel, välvillig människa och gjorde så gott han kunde. Efter honom kom Andersson med bokslutet.
Andersson med bokslutet var en fast nyårsinstitution, daterande sig från herr Balzars senare år, de sjukliga. Herr Balzar gjorde bokslutet i sitt hem, biträdd av herr Andersson, i sin tur biträdd av tvenne kontorspojkar, som hade att forsla de tunga böckerna fram och tillbaka. Barn, brukade fru Ingeborg säga, håll er nu tysta. Herr Andersson har kommit med böckerna. Lekar avbrötos, tvistiga frågor upp-
42
