CHEFEN FRU INGEBORG
skötos, barnkammardörren hölls väl stängd. Måste man gå genom våningen skedde det på tå, och med en skygg snedblick in i herrummet försäkrade man sitt klappande hjärta om att herr Andersson ingenting märkt. Herr Andersson var betydande och farlig. Han kom med bokslutet. Vad var bokslutet? Herr Balzar sa: Mina barn! Det är bokslutet, som avgör om ni ska få sylt och plättar eller bara plättar eller inga plättar alls! Undra sen på att man hyste vördnad för Andersson med bokslutet!
Den satt i ännu. Knappt hade herr Andersson och hans chef lutat samman sina huvuden över böckerna, förrän Kurt drog sig tillbaka på sitt rum, försiktigt stängande dörren. Suzanne lämnade pianot. Firmans chef utförde ett viktigt arbete, ingen fick störa henne. Fru Ingeborg borde ha känt sig tillfredsställd. Efter sidovördnaden vid middagsbordet borde den tysta andakten nu ha känts som en upprättelse. Men fru Ingeborg var icke tillfredsställd. Hon skulle ha önskat att Kurt kommit in i herrummet för att hämta en cigarr och att Suzanne fortsatt att spela. Hon skulle ha ropat: Kära Sussi, skulle du inte kunna vänta med det där? Du ser ju, att Andersson och jag —
Och hon skulle ha sagt: Snälla Kurt, jag skulle nog bli dig mycket tacksam. —
Hon kände ett behov av att manifestera sin överhöghet, sin ansvarsfulla ställning. Men hon fick icke något tillfälle. Förrän herr Andersson plötsligt yttrade:
Chefen! Om chefen vill ha några upplysningar om fästmannens familj, så kan jag stå till tjänst. Jag känner en person, som kände hans far. Det var lite si och så med honom —
Andersson, avbröt hon snabbt, rädd att gå miste om till-
