CHEFEN FRU INGEBORG
Insomnade endast för att väckas efter en halvtimmes sömn av röster och nyckelrassel. Tysta Marie hade öppnat och släppt in Suzanne, spärrade därefter vägen för en tredje person, som tydligen icke var någon annan än fästmannen. Sovrummets dörr vette åt tamburen, och fru Ingeborg kunde rätt väl följa förhandlingarna. Hon tände ljus och tittade på klockan, som visade halv elva. De båda ungdomarna hade alltså gått raka vägen hem, antagligen i hopp om att få en pratstund i lugn och ro och ömhet. Häremot reste sig nu Tysta Maries sinne för det passande. Entonigt och envist upprepade hon samma ord: Här tas ingen emot, för frun ligger, här tas ingen emot —
Fru Ingeborg lyssnade och log. Hon kände sig elak och skadeglad och hon njöt av att vara elak och skadeglad. Hon kunde mycket väl föreställa sig den unge mannens häpnad över att bli portförbjuden av en tjänsteande. Hon förstod, att Sussi måste vara förbittrad ända till tårgränsen, och det gladde henne. Så elak hade hon blivit bara på en dag. Hon tänkte: Det är rätt, Marie. Håll dem stången. De där båda ha framtiden för sig. De behöver inte sitta uppe och kyssas just i natt. De kan gå och lägga sig, alldeles som jag gått och lagt mig. Unga herrn ska förstå, att det här är en familj med hög moral och stränga seder. Det är bra, Marie!
Och fullständigt övertygad om att Tysta Marie nu som alltid skulle avgå med segern, släckte hon ljuset och försökte somna om. Tysta Marie avgick mycket riktigt med segern, men fru Ingeborg lyckades icke somna. Hon kände sig orolig, utan att veta varför. Hon rannsakade: Är det hattarna, som oroar mig? Nej, det är inte hattarna. Kurt har köpt dem, Kurt får sälja dem. Är det Sussis förlovning?
Plötsligt satte hon sig upp i sängen och yttrade högt och högtidligt samt med förvåning:
48
