CHEFEN FRU INGEBORG
Det är sannerligen inte Sussi, som oroar mig. Det är jag själv. Vad ska det bli av mig?
Hon lade sig åter tillrätta i somn-in-ställning, men tankarna ville inte somna.
Vad ska det bli av mig? Jag har aldrig haft ett ögonblick att tänka på mig själv. Och jag vill inte tänka på mig själv. Det är odrägligt. Jag är ett medelålders fruntimmer, som har en affär och två barn. Det är ingenting att tänka på. Men snart har jag inte affären, åtminstone inte som förr. Och snart har jag inte barnen, inte som förr. Vad har jag då? Ingenting. Vad blir det av mig? Ingenting. Det är så enkelt. Men det är inte roligt. Det är odrägligt att tänka på sig själv.
Hon var fast besluten att tänka på någonting annat. Eljest skulle hon inte kunna somna. Hon vankade i andanom genom affärens lokaler. Hon gick från disk till disk, från monter till monter, ordnade, ändrade, plockade. Hon fortsatte i tankarna förhandlingen med den mycket höga damen, föreslog ändringar i beställningen, arrangerade, kritiserade, komponerade. Hon gick till tiggaren. Hade hon behandlat honom rätt? Skulle han inte ha fått en slant? Visserligen fick han kängsnörena, men dem kunde han inte äta. Han kunde inte ens hänga sig i dem. Han var lik någon. Vem kunde han vara lik? Hon grävde och grävde i minnet efter ett ansikte, som liknade tiggarens. Hon fann intet. Och det var gruvligt likgiltigt. Äntligen släppte hon tiggaren och tog fram den unge mannen.
Hon gjorde det motvilligt. Den unge mannen betydde Sussis förlovning och Sussis förlovning betydde en stor och råkig förändring i hennes eget liv. Där var hon alltså inne på förbjudet, sömnfientligt område. Men det kunde inte hjälpas, hon tog fram minnet av den unge herre, som provade halsdukar framför pelarens spegelglas. Först konstaterade
