Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 89 )

XXXIV.

I vår förtviflan fins ett verkligt lif,
Förgiftets lifskraft, — liksom friska roten
Än föder quistar döende. Hvad är
För oss att dö? Nej, lifvet vill sig fästa
Vid sorgernas mest afskyvärda frukt,
Lik äpplen på det döda hafvets stränder,
Till smaken aska blott. 5 Om lifvets längd
Du täljer blott med njutning, och hvar timma
För år beräkna vill, mån du till sexti går?

XXXV.

Psalmsångarn utsatt mannens lefnads längd;
Tillräcklig är den. Men är sann din saga,
Mer än tillräcklig, dödföljd Waterloo!
Du, som en tid så, kort ej honom unnat.
Millioner tungor skola nämna dig,
Och barnens gifva genljud, och så säga:
“Här, af förbundna folkslag svärdet drogs,
Och våra landsmän togo del i striden.”
Allt nog; ej fordras mer att minnet ej förgås.

XXXVI.

Här föll den störste, ej den värrste man,
Hvars sinne var af stridigt ämne blandadt,
En stund vid stora ting, en annan stund
Vid ringa fästad, lika obeveklig
Och ytterlig i allt. Om mindre, stor,
Du thronen aldrig eller alltid ägde.
Dig djerfhet lyft och fällt; och äfven nu,
Du sökte Kejsarns höghet återtaga,
Och verlden skaka än, sjelf verldens DunderGud.