Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 90 )

XXXVII.

Besegrare och fånge af en verld,
Som än för dig och vilda namnet darrar,
Du aldrig menskors hug mer ämne gaf,
Än nu, då du är intet, Ryktets lekboll,
Som förr dig dyrkat, och, som din vasall,
Din stolthet smickrat, tills du blef förvandlad
Till Gud i eger tanke: äfven Gud
För riken, fallne i overksam häpnad,
Som trodde dig en tid allt hvad du ville tros.

XXXVIII.

Mer eller mindre, än af menskors ätt,
Du stundom slog nationer, stundom flydde.
Monarkers halsar nu din fotapall;
Nu sjelf mer vek än ringaste soldaten:
Du kunde krossa, återställa makt,
Befalla — hos dig, sjelf passion ej styra;
Du kände menniskor men ej dig sjelf;
Ej kunde hejda krigets lust, ej lära,
Att lyckan frestad, flyr från sjelfva stjernans höjd.

XXXIX.

Dock lyckans vändning väl din själ fördrog,
Med icke lärd men medfödd inre styrka,
Som, vare vishet, högmod, eller köld,
Är bittert för en fiende som segrat,
När hatets här beväpnad stod att se
Och smäda dig i fallet feg, du smålog;
Med stilla, hög och allt fördragsam blick.
Då älskad, bortskämd son besveks af lyckan,
Du föll, men icke böjd af olycksmåttets tyngd.