( 91 )
XL.
Mer vis än i din framgång, ty i den,
Dig ärelystnan dref för vidt, att röja
För menskan och dess tankar, djupt förakt,
Klokt var att känna det inom dig hemligt;
Ej så att yppa uti tal och blick
Hvad frånsköt alla verktyg dig behöfdes,
Och ändtlig dem beväpnat till ditt fall.
Hvad usel verld att ägas och förloras!
Så rönte du, och hvem som valde samma lott.
XLI.
Om, lik ett torn på tvärbrant klippa ställdt,
Du varit skapd, att ensam stå och falla,
Med slikt förakt, du trotsat ödets hot.
Dig menskotanken väg till thronen banat;
För dig, beundran bästa vapnet var.
Din väg var Philips sons; och då ej borde,
(Ifall du purpurn ej åsido lagt)
Lik vild Diogenes, du ménskor gäckat.
Till skjul för krönt Cynik, 6 för stor är jordens rymd.
XLII.
Men lugn är marter för ett verksamt bröst,
Och der var ditt förderf. Der fins en låga,
En själens rörelse, som skyr allt lugn
Inom dess egen trånga krets. Den sträfvar
Framom, den gräns, förnuft för åtrån satt,
Och en gång tänd, ej lätt att återsläcka,
Blott söker äfventyr, och endast kan
Af hvilan tröttas, feberbrand för hjertat,
Olycklig för hvem känt och nånsin känner den.
