Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 92 )

XLIII.

Den gjort de dårar, andra dårar gjort
Med smittsam dunst; eröfrare och kungar,
Och Sekters och Systemers upphofsmän,
Sophister, Skalder, Statsmän, aldrig lugna,
Som öfverspänna själens dolda kraft,
Och, löjets föremål för dem de gäcka,
Afundad hop, men icke afundsvärd;
Af deras bröst ohöljda, skulle läras;
Hur lust att lysa högt och styra vådlig är.

XLIV.

De andas oro blott; och deras lif
Är ridning uppå storm, att slutligt sjunka,
Dock fostrade och fästade vid strid,
Om efter upphörd fara, deras dagar
I lugnet skulle flyta utan glans;
De snart förgingos utaf sorg och ledsnad
Som lågan utan näring, fladdrar bort;
Och som ett stridvandt svärd, då lagdt åsido,
Sig äter sjelft och tärs, ofrejdadt, utaf rost.

XLV.

Den, som på bergens höjder går, skall se
Af moln och snö, de högsta spetsar iäckta.
Den, slägtet kufvar eller öfvergår,
Skall se hur hatets mist från dalen stiger;
Fast ofvan herrlig blänker ärans sol,
Och under, jord och ocean sig breda;
Bland isbelagda klippor sjelf ett mål
För stormars strid omkring hans nakna hjessa,
Så ser han mödan lönt, som ledt till denna höjd.