Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 93 )

XLVI.

Bort sådant. Verklig vishet har sin verld,
Af egen skapning, eller i nalurens,
Den moderliga. Hvem har alstrat så,
Som du, natur! på stolta Rhenens stränder?
Der Harold tjust beser gudomligt verk,
All skönhets blandning, strömmar, djupa dalar,
Frukt, löf, skog, klippor, kornfält, vinland, berg,
Och herrlöst slott som bistert afsked andas,
Från grå, men löfrik mur, i grönskande ruin.

XLVII.

Och der de stå, liksom en upphöjd själ,
Står trött, men lyftad öfver lägre hopen —
De blott bebos af vind i remnor trängd,
I mörkt omgänge blott med sänkta skyar.
En dag de stodo i sin ungdoms kraft,
Baner på höjden, vapenbrak vid foten.
De stridande i blodig svepning höljts,
Till stoft förmultnat svajande baneren;
Och svaga värnets mur ej motstår anfall mer.

XLVIII.

I dessa fästen, inom murars krets
Af makt passioner stöddes; stolt och praktfullt,
Hvar Röfvarhöfding upphöll väpnadt hof.
Han gjorde viljan lydd, med lika högmod
Som någon hjeltedrott af annan tid.
Hvad feltes dessa, som eröfrarn ägde? 7
Blott större verkningsfält, och ståtlig graf
Och häfdens köpta blad, att store kallas.
De hyste lika hopp och mod ej mindre stort.