Childe Harolds pilgrimsfärd/Tredje sången

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Andra Sången
Childe Harolds pilgrimsfärd
av Lord Byron
Översättare: Anders Fredrik Skjöldebrand

Tredje Sången
Fjerde Sången  →


[ 78 ]

III. SÅNGEN.

I.

Ada! Är du din moder lik? mitt barn,
Och enda dotter af mitt hus, mitt hjerta!
När sist jag såg dig, skönt blå ögat log,
Och så vi skiljdes, — ej som nu vi skiljas.
Då, än med hopp. — Ur sömnen spritter jag;
Omkring mig vattnen häfvas; och i höjden
Starkt ljuder vindens stämma; bort jag far,
Jag vet ej hvart; men stunden är försvunnen,
Då Albions strand som flyr, gaf fägnad eller qval.

II.

På vattnen än en gång! ja åter der!
Och vågor dansa under mig, likt hästen,
Som känner väl sin man, välkommet brus!
Ehvart det bär, må de mig skyndsamt föra,
Om masten spänd ock darrar som ett rör,
Och högt den slitna dukens trasor flaxa;
Blott framåt; ty jag är liksom ett gräs
Från klippan ryckt på hafvets skum att segla,
Ehvart än vågens fart af stormens ande styrs.

III.

Jag, i min ungdoms sommar, 1 sjöng om En,
Som från sin egen mörka själ, var biltog.
Jag sången återtar, då, blott begynd;
Och för den med mig, liksom höga vinden
För molnet framåt. I den sagan ses
Lång tankas fåror och, af tår förtorkad,
Ett efterlemnadt mörkt och ödsligt spår,
Hvaröfver årens tunga vandring sträckes
Till lifvets sista sand, der ingen blomma gror.

[ 79 ]

IV.

Från unga dagars känsla, nöje, qval,
Mitt bröst, min harpa mist en sträng måhända,
Och stämma ej. Måhända fåfängt jåg
Försöka vill, att sjunga som jag sjungit.
Men är ock sången torr, jag fästs dervid,
Att den må vänja bort de grymma drömmar,
Om glädje och om qval. Må den blott strö
Omkring mig glömskan! Den skall synas
Åtminstone för mig en ej otacksam sång.

V.

Den, åldrad är i denna verld af qval,
Och lifvet mätt med handling mer än årtal,
Allt sedt, ej undrar mer; och fåfängt än,
Kan kärlek, sorg och ärelystnans täflan
Väg till hans hjerta bana för den dolk,
Som sårar tyst dess djup. Han bäst kan säga
Hur tanken älskar enslig grottas skygd;
Fastän med bilder fylld, som. alltid klara,
Till trots af tidens längd, än vistas i hans själ.

VI.

Det är att skapa och mer verksamt lif
Derunder nå, då vi med bild bekläda
Vår fantasi, och vinna då vi ge,
Det lif vi diktat. Så jag mig befinner.
Hvad är jag? Ingenting. Så är ej du,
Min tankes lif, med den, jag far kring jorden,
Osynlig seende; i det jag tänds,
Född då du föds, och blandad med din ande,
Och kännande mod dig, i bräckta känslors nöd.

[ 80 ]

VII.

Jag mindre vildt bör tänka. Jag har tänkt
För långt och mörkt, hvaraf till slut min hjerna
Blef, i sin egen svallnings öfverdrift,
En hvirflad göl af fantasi och låga.
Och, att mitt hjerta tämja aldrig lärd,
Jag sjelf mitt lif förgiftat. Sent förändrad!
Likväl förändrad, jag densamma är
I kraft att utstå allt hvad ej kan mildras,
Förutan klagan närd af lifvets bittra frukt.

VIII.

Härom förmycket re'n. Men det är allt;
Och tystnadens insegel ordet stänger.
Childe Harold, länge saknad, träder fram,
Han, hvilkens hjerta mer ej känna ville,
Qvald af ej dödligt, men obotligt sår.
Dock tid, som allt förvandlar, honom ändrat,
I hug och blick som år; ty åldern stjäl
Från sinnet eld, liksom från lemmar styrkan.
Och lifvets tjusta kalk ej gnistrar mer, då tömd.

IX.

Hans, alltför snart var tömd; och han blott fann
I bottnen malört; han den åter fyllde,
Från källa mera ren på helig grund,
Och trodde den beständig; men förgäfves.
Kring honom, fjättrande, men icke sedd,
En kedja allt förbittrade för alltid.
Den tung men utan klang, med plåga bars,
Och pinande så tyst, allt mer förvärrad
Försvårade hvart steg, förmörkade hvar syn.

[ 81 ]

X.

I köld förskansad, åter han sig mängt,
Med sjelftrodd säkerhet ibland sitt slägte,
Och ansåg nu sitt sinnes lugn så fast,
Sin själ mot alla lidelser så härdad,
Som doldes sorg och glädje ej bakom:
Och kunde han allena stå bland hopen,
Helt obemärkt betraktande hvad mål,
Der fanns för tanken. Så i fjerran länder,
Af Gud och af Natur, han undren förr besåg.

XI.

Men hvem kan se fullblommad ros, och ej
Den plocka? Hvem nyfiken blott beskådar
Den lena färg och glans af skönhets kind,
Och ej erfar, att hjertat ej kan åldras?
Hvem ser hur rycktet genom skingradt moln
Afhöljer stjernans glans, och ej vill stiga?
Och Harold än en gång i hvirfveln förd,
For fram med fåfäng hop, att tid fördrifva;
Dock syftande mer högt; än i hans lefnads vår.

XII.

Men snart sig sjelf han fann af alla minst,
Skapt att bland menskor vistas; ej gemensamt
Han ägde alls med dem; och han ej lärt,
För andras tankar vika fast hans egen
Hans ungdom qvalt. I själen fri,
Hos dem han aldrig ville välde hylla,
Mot hvilkas mening hans i uppror var.
Stolt i bedröfvelsen, han kunde finna
Förutan menskoslägt, inom sig sjelf ett lif.

[ 82 ]

XIII.

Hvar berg sig höja, der han vänner fann,
Der oceanen svallar, var hans hembygd.
Der skyn är högblå, glödgad luftens rymd,
Han hade lust och äfven kraft att vandra;
Och öcknar, skogar, hålor, brännings skum
För honom älskadt sällskap, kunde tala
Det språk som han förstod mer än en bok
På hemlands tungmål, den han gerna bytte
Emot naturens blad; af sol på insjöns glas.

XIV.

Liksom Calde'n han såg på nattens bloss,
Tills han befolkat dem med väsen, ljusa
Som deras eget sken. Allt jordiskt kif
Och mensklig svaghet då, han helt förglömde.
Om dröja han förmått på denna höjd,
Han varit säll; men stoftets son vill sänka
Odödlig gnista, sig missunnar sjelf
Ett uppnådt ljus, som bryta kan den länken,
Oss ifrån himlen skilt, som vinkar oss till sig.

XV.

I menskors boning, Harold blef ett ting,
Förnött och rolöst vildsinnt och, besvärligt,
Och likt en vildfödd falk med vingen klippt,
Från luftens rymd, hans hem, till jorden fallen.
Hans sjukdom återkom. Att undgå den,
Som instängd fågel sig mot fängslet stöter,
Och fåfängt hackar ståltrån af sin bur,
Till dess hans fjädrar blodas; så förtviflad,
Hans själ ur kroppens band sig ville äta ut.

[ 83 ]

XVI.

Sjelf bilttog, Harold vandrar fort igen,
Med mindre qvar af hopp; dock mindre mörker.
Den, kunskap att hans lif förgäfves var,
Att allt var slut på denna sidan grafven,
Gaf hans förtviflan ytan utaf smil,
Fastän så vild — som på förstörda vraket
När sjöman dårligt möta vill sin dom,
Med starka dryckers rus, på däck som sjunker —
Den ett slags glädje bjöd, som han ej qväfva näns.

XVII.

Stå! — på ett kejsardömes stoft du trädt;
Och rofvet af ett jordskalf göms derunder.
Är stället icke märkt med stodkoloss?
Ej med kolonntrofé, till segrens hugkomst?
Nej. Men mer enkel sannings lärdom tyds.
Låt marken sådan som den är, förblifva; —
Hvad? Frodas grödan af det röda regn!
Är detta allt hvad jorden af dig vunnit;
Du kungaskapande, du första, sista strid?

XVIII.

Och Harold står på hufvudskålars grund,
Dödhelgadt Waterloo, och graf för Gallien!
Den makt som gaf, så i en blink förstör
Sin gåfva, flyttar äran som den skänkte.
Här örnen flög sin sista höga flygt,
Se'n ref med blodig klo, förskräckta fältet,
Och af förbundna folkspjut stutgen föll.
Så ärelystnans lif och mödor spilldes;
Och verlden länkarne af bräckta kedjor bär.

[ 84 ]

XIX.

Rätt vedergällning! Gallien! drycken svälj;
I träldom fragga. Är vår jord befriad?
Och stridde folken blott att kufva ett,
Att rätta envåldsmakten kungar lära?
Hvad? Skall upplifvad träldom åter ses,
En hopsatt afgud för så ljusa tider?
Och skall, då Lejonet vi slagit ned,
Skall ulfven af oss hyllas? slafviskt knä
För envåld böjas? Tänk , förr'n du din dyrkan ger.

XX.

Att en despot är fallen, mer ej skryt!
Förgäfves sköna kinder tårar fårat,
För blomman af Europas ungdoms fall,
I vingårdstramparns tjenst; förgäfves framgått
År af folködning, träldom, skräck och död,
Uthärdadt fåfängt! Allt, millioners resning
Förenad, störtat. Hvad gör äran skön
Om ej, då myrtens krans kring svärdet lindas,
Svärd som Harmodius drog emot Athens tyrann.

XXI.

Det var ett sorl af nattlig glädjefest,
Då Belgiens stolta hufvudstad församlat
Sitt Ridderskap, sitt vackra kön; och klart
Af lampor lystes tapperhet och skönhet;
Ren klappa tusen hjertan. Hastigt hörs
Behagligt svall af sammanstämda toner.
Åt kärleks ljufva blick, ger kärlek svar;
Och allt är muntert som en bröllops ringning; 2
Tyst! — hör! — ett ljud så djupt som fjerran åskasdån!

[ 85 ]

XXII.

Har du ej hört det? — Nej; blott vindens sorl,
Mån rullning af en vagn, på stenlagd gata?
Med dansen fort; ej glädjen brytas bör.
Ej höfves sömn, när ungdom nöjet möter,
Att skynda nattens tid med fötters flygt.
Hör! — åter bryter in det djupa dånet,
Liksom från molnen, genljud återgifs,
Mer när än förr, mer klart och mer förfärligt.
I vapen fort — det är en börjad kanonmad.

XXIII.

I fönsterhvalf af denna höga sal
Satt Brunsvigs dömde Drott; och först han hörde
I glada festens sorl, det hemska ljud,
Och fattade dess ton med Siarns öra.
Då andre logo att han fann det när;
Hans hjerta säkert nog det dånet kände
Som förr hans fader sträckt på blodig bår.
Nu, förd af hämd, som endast blod kan mätta,
Till fältet rusar han, och strider främst, och dör.

XXIV.

Ack! här allt hvimlar, skyndar hit och dit
Och tårar gjutas och af ängslan bäfvas,
Och kinder blekna, som en stund förut,
Vid fägringens beröm, så blygsamt rodnat.
Mångt afsked sågs och liksom lifvets fläckt
Ur unga hjertan ryckt: djup suck besvarad,
Måske ej mer — och hvem kan se förut,
Om nånsin mer de ömma blickar mötas,
Se'n på så ljuflig natt, så ryslig morgon följt.

[ 86 ]

XXV.

Och fort till häst! till häst. Med ifverns fart,
Der vagnar rulla utåt skilda vägar
Och mönstrade sqvadroner skynda fram,
Att sitt bestämda rum i linien fylla,
Och fjerran djupa dundret, dån på dån,
Och nära trummans ljud som larm förkunnar,
Soldaten väckt förr'n morgonstjernan syns.
Bland stadens folk sig stumma fasan sprider;
Der hviskar bleknad läpp: se fienden är här.

XXVI.

Och vildt och högt, steg Cam'rons fylket fram
Vid Lochiels krigsljud, hördt på Albyns höjder,
Och fordom hördt af saxisk fiendhär.
Hur vildt och gällt i midnattstystnad skräller
Stridshornets ljud. Den andedrägt som fyllt
Dess toma rymd, hvar bergbos hjerta fyller
Med djerfhet medfödd som af minnet närs,
Af tusenårig bragds och äras minne;
Nu skallar hvarje hug af Evans, Donalds 3 namn.

XXVII.

Ardennes 4 gungar öfver dem sitt löf,
Stänkt af naturens tårar; då de tåga;
Och sörjer, om hvad dödt är, sörja kan,
Den tappre, som skall aldrig återfinnas;
Ack, innan qvällen trampad liksom gräs,
Som under honom nu, skall växa öfver,
I nästa grönskan. Denna stora mängd
Som andas mod, och glad till striden rusar,
Nu brinnande af hopp, skall multna kall och låg.

[ 87 ]

XXVIII.

Förfluten dag dem såg i lifvets kraft.
Och qväll'n i skönhetskretsen, stolte, glade;
Dem midnatts timan gaf signal till strid,
Och morgonen dem ordnade på fältet;
Dag gaf dem öppnadt fältslag, praktfull syn,
Ock rökens dundermoln, som då de skingras,
Upptäcka jord betäckt med annan mull,
Den hennes egen mull skall hoptals hölja,
Fransk, Britt och Tysk, och häst och man i blodröd graf.

XXIX.

De prisas af en högre sång än min.
Dock af så ryktbar hop, jag en vill välja,
Dels derför att min ätt med hans bemängs,
Dels att hans Far af mig var förolämpad,
Dels att berömligt namn ger sången helgd
Och hans, för högsta tapperhet var äradt.
När vingad död förtunnade hvart led,
Och krigets åska tätast jorden plöjde,
Ung Howard! den ej slog mer ädelt bröst än ditt.

XXX.

För dig ha tårar gjutits, hjertan bräckts;
Hvad vore mina, om jag ägde tårar?
Men, då jag stod invid det friska träd,
Hvars grönska lefver der du slöt att lefva;
Och såg omkring mig skönt upplifvadt fält,
Med frukt och frukters löften, och då våren
Göt ut sitt skatt af rikedom och fröjd,
Bland sorglös fogelskara väckt ur dvalan,
Jag geck från hvad hon gaf, till hvad hon ej kan ge.

[ 88 ]

XXXI.

Till dig, till tusen, utaf dem, en hvar
Och en som alla, sorglig tomhet lemnat
Hos slägt och anförvandter; och för dem,
Välgerning vore glömskan af sin smärta.
Ärchengelns domsbasun, ej ärans röst
Skall väcka dem som dessa bittert sakna.
Och rycktets dån kan mildra, släcka ej
En fåfäng längtans febertörst; och namnet,
Ju mer det hedradt nämns, ju mer af saknad följs.

XXXII.

De sörja, le till slut; men sorgligt le.
Ett träd har länge vissnat förr'n det störtas;
Och skeppet flyter, mast- och segellöst;
En bjelke nedböjs, men ej bruten multnar,
Af kärnans fasthet stark; en åldrad mur,
Ej ramlar, fast dess stöd af tiden häfdes;
Af gallret stängda fången öfverlefs;
Och dag går fram, fast stormmoln solen skymma;
Så hjertat bräcks af qval; men bräckt kan lefva än.

XXXIII.

Liksom en spegel bräckt, mångfaldig görs;
Hvart stycke, serskild spegel, föreställer
I mängd de samma bilder som den bar,
Och bilders antal ökts, ju mer den bräcktes;
Så sorgsna hjertat, som i härjadt lif,
Och blodlöst, men af köld och tystnad omhvärfdt,
Ej vill försaka grymt och rolöst qval,
Mångfaldigar i minnet sina plågor
Och vissnar obemärkt; ty sådant qval ej röjs.

[ 89 ]

XXXIV.

I vår förtviflan fins ett verkligt lif,
Förgiftets lifskraft, — liksom friska roten
Än föder quistar döende. Hvad är
För oss att dö? Nej, lifvet vill sig fästa
Vid sorgernas mest afskyvärda frukt,
Lik äpplen på det döda hafvets stränder,
Till smaken aska blott. 5 Om lifvets längd
Du täljer blott med njutning, och hvar timma
För år beräkna vill, mån du till sexti går?

XXXV.

Psalmsångarn utsatt mannens lefnads längd;
Tillräcklig är den. Men är sann din saga,
Mer än tillräcklig, dödföljd Waterloo!
Du, som en tid så, kort ej honom unnat.
Millioner tungor skola nämna dig,
Och barnens gifva genljud, och så säga:
“Här, af förbundna folkslag svärdet drogs,
Och våra landsmän togo del i striden.”
Allt nog; ej fordras mer att minnet ej förgås.

XXXVI.

Här föll den störste, ej den värrste man,
Hvars sinne var af stridigt ämne blandadt,
En stund vid stora ting, en annan stund
Vid ringa fästad, lika obeveklig
Och ytterlig i allt. Om mindre, stor,
Du thronen aldrig eller alltid ägde.
Dig djerfhet lyft och fällt; och äfven nu,
Du sökte Kejsarns höghet återtaga,
Och verlden skaka än, sjelf verldens DunderGud.

[ 90 ]

XXXVII.

Besegrare och fånge af en verld,
Som än för dig och vilda namnet darrar,
Du aldrig menskors hug mer ämne gaf,
Än nu, då du är intet, Ryktets lekboll,
Som förr dig dyrkat, och, som din vasall,
Din stolthet smickrat, tills du blef förvandlad
Till Gud i eger tanke: äfven Gud
För riken, fallne i overksam häpnad,
Som trodde dig en tid allt hvad du ville tros.

XXXVIII.

Mer eller mindre, än af menskors ätt,
Du stundom slog nationer, stundom flydde.
Monarkers halsar nu din fotapall;
Nu sjelf mer vek än ringaste soldaten:
Du kunde krossa, återställa makt,
Befalla — hos dig, sjelf passion ej styra;
Du kände menniskor men ej dig sjelf;
Ej kunde hejda krigets lust, ej lära,
Att lyckan frestad, flyr från sjelfva stjernans höjd.

XXXIX.

Dock lyckans vändning väl din själ fördrog,
Med icke lärd men medfödd inre styrka,
Som, vare vishet, högmod, eller köld,
Är bittert för en fiende som segrat.
När hatets här beväpnad stod att se
Och smäda dig i fallet feg, du smålog;
Med stilla, hög och allt fördragsam blick.
Då älskad, bortskämd son besveks af lyckan,
Du föll, men icke böjd af olycksmåttets tyngd.

[ 91 ]

XL.

Mer vis än i din framgång, ty i den,
Dig ärelystnan dref för vidt, att röja
För menskan och dess tankar, djupt förakt,
Klokt var att känna det inom dig hemligt;
Ej så att yppa uti tal och blick
Hvad frånsköt alla verktyg dig behöfdes,
Och ändtlig dem beväpnat till ditt fall.
Hvad usel verld att ägas och förloras!
Så rönte du, och hvem som valde samma lott.

XLI.

Om, lik ett torn på tvärbrant klippa ställdt,
Du varit skapd, att ensam stå och falla,
Med slikt förakt, du trotsat ödets hot.
Dig menskotanken väg till thronen banat;
För dig, beundran bästa vapnet var.
Din väg var Philips sons; och då ej borde,
(Ifall du purpurn ej åsido lagt)
Lik vild Diogenes, du ménskor gäckat.
Till skjul för krönt Cynik, 6 för stor är jordens rymd.

XLII.

Men lugn är marter för ett verksamt bröst,
Och der var ditt förderf. Der fins en låga,
En själens rörelse, som skyr allt lugn
Inom dess egen trånga krets. Den sträfvar
Framom, den gräns, förnuft för åtrån satt,
Och en gång tänd, ej lätt att återsläcka,
Blott söker äfventyr, och endast kan
Af hvilan tröttas, feberbrand för hjertat,
Olycklig för hvem känt och nånsin känner den.

[ 92 ]

XLIII.

Den gjort de dårar, andra dårar gjort
Med smittsam dunst; eröfrare och kungar,
Och Sekters och Systemers upphofsmän,
Sophister, Skalder, Statsmän, aldrig lugna,
Som öfverspänna själens dolda kraft,
Och, löjets föremål för dem de gäcka,
Afundad hop, men icke afundsvärd;
Af deras bröst ohöljda, skulle läras;
Hur lust att lysa högt och styra vådlig är.

XLIV.

De andas oro blott; och deras lif
Är ridning uppå storm, att slutligt sjunka,
Dock fostrade och fästade vid strid,
Om efter upphörd fara, deras dagar
I lugnet skulle flyta utan glans;
De snart förgingos utaf sorg och ledsnad
Som lågan utan näring, fladdrar bort;
Och som ett stridvandt svärd, då lagdt åsido,
Sig äter sjelft och tärs, ofrejdadt, utaf rost.

XLV.

Den, som på bergens höjder går, skall se
Af moln och snö, de högsta spetsar iäckta.
Den, slägtet kufvar eller öfvergår,
Skall se hur hatets mist från dalen stiger;
Fast ofvan herrlig blänker ärans sol,
Och under, jord och ocean sig breda;
Bland isbelagda klippor sjelf ett mål
För stormars strid omkring hans nakna hjessa,
Så ser han mödan lönt, som ledt till denna höjd.

[ 93 ]

XLVI.

Bort sådant. Verklig vishet har sin verld,
Af egen skapning, eller i nalurens,
Den moderliga. Hvem har alstrat så,
Som du, natur! på stolta Rhenens stränder?
Der Harold tjust beser gudomligt verk,
All skönhets blandning, strömmar, djupa dalar,
Frukt, löf, skog, klippor, kornfält, vinland, berg,
Och herrlöst slott som bistert afsked andas,
Från grå, men löfrik mur, i grönskande ruin.

XLVII.

Och der de stå, liksom en upphöjd själ,
Står trött, men lyftad öfver lägre hopen —
De blott bebos af vind i remnor trängd,
I mörkt omgänge blott med sänkta skyar.
En dag de stodo i sin ungdoms kraft,
Baner på höjden, vapenbrak vid foten.
De stridande i blodig svepning höljts,
Till stoft förmultnat svajande baneren;
Och svaga värnets mur ej motstår anfall mer.

XLVIII.

I dessa fästen, inom murars krets
Af makt passioner stöddes; stolt och praktfullt,
Hvar Röfvarhöfding upphöll väpnadt hof.
Han gjorde viljan lydd, med lika högmod
Som någon hjeltedrott af annan tid.
Hvad feltes dessa, som eröfrarn ägde? 7
Blott större verkningsfält, och ståtlig graf
Och häfdens köpta blad, att store kallas.
De hyste lika hopp och mod ej mindre stort.

[ 94 ]

XLIX.

Och i baronlig fejd, i enskild strid,
Hvad mandomsprof ej tecknade, försvunnit!
Och kärlek! som gaf sköldar sinnebild
Väl vald att hjertats eld och högmod skildra,
Till bröst af jern du genom pantsar trängt;
Men stolt och grym, var kärlek, och beslägtad
Med fejder och förstörelse. Mångt torn,
Som för behagligt brott måske blef vunnet,
Såg Rhenen flyta fram affärgad, vid dess fall.

L.

Men du! gladt sorlande och rika flod,
Hvars vågor i sin framfart froda stränder,
Som skulle stå i evigt lika prakt,
Om menskan dem ostörda ville lemna,
Och ej din ytas löften skörda bort
Med krigets skarpa lia — då att skåda
Din friska vattens dal, det vore se
En jord som himlen skön. För mig, att vara
En himmel, endast nu dig fattas Lethes våg.

LI.

Väl tusen fältslag hållits på din strand,
Men halfva deras rykte är försvunnet.
Och slagtning, hopande förstörda led,
Blott lemnat deras grafvar, mer ej sedda.
Din våg har blodets fläckar tvättat bort,
Nu allt är rent, och på din klara yta
Ses rörligt sken af milda strålars dans.
Men öfver svarta minnets hemska drömmar
Din våg, som sköljer allt, förgälfves gjutas må.

[ 95 ]

LII.

Så Harold inom sig; men han for fram,
På denna strand, ej kall för allt som väckte
De glada fåglars hop till tidig sång,
I dalar der en biltog vore lycklig.
Fast på hans panna synas mörka drag
Af stilla vildhet, som intagit platsen
Af känsla skarp, men mindre alfvarsam,
Ej glädjen alltid saknas i hans blickar,
Den tänds af sådan syn, men smyger blott och flyr.

LIII.

Ej var för kärlek dödt hans bröst, fastän
Passionerne sig sjelfva tärt till aska.
Förgäfves vilja vi den se med köld,
Som mildt emot oss ler; och hjertat vänligt
Besvarar vänlighet, ehuru vandt
Vid afsmak för allt verldsligt. Så han kände,
Och älskadt minne hyste af ett bröst,
Ett troget bröst som ljuf förtröstan väckte,
Mot det, i lugnad stund, han önskat hvila få.

LIV.

Han lärt att älska — jag ej vet hvarför
Ty det hos sådant väsen ej kan väntas —
Af barndom i sin blomma hjelplös blick,
Ja, äfven i dess vagga. Hvad bevekte
Till slik förändring den, som med förakt
Såg menskoslägtet, båtar ej att veta.
Men så det var; och fast i enslighet,
Förtryckta känslor sakna kraft att växa,
Dock glödde denna än, då annat allt var släckt.

[ 96 ]

LV.

Så säges: att det gafs ett bröst, så huldt,
Som af ett band mer starkt, vid hans var fästadt,
Än sjelfva kyrkans; utan sådan helgd,
Var denna kärlek ren, och ej fördoldes.
Af dödlig fiendskap, den motstod prof,
Lugn, ofördelad och än mer befästad
Af farans hot, den qvinnan fruktar mest,
Så fast var denna; och från fjerran stränder,
Till älskadt hjerta, hans en sådan helsning sändt.


1.

"Med fäste krönta klippan Drachenfels 8
Ser ned med hot, på vida krökta Rhenen,
Hvars bröst är svälldt af rik och mäktig våg,
Som mellan stränder far, der drufvan växer.
Och kullarna med trän i snöhvit blom,
Och fält som lofva ömnigt korn och vinskörd,
Och spridda städer höjda här och der,
Med hvita murar, glindrande mot solen:
All sådan herrlighet jag skulle se,
Med dubbel fröjd, om du stod vid min sida.

2.

”Och byggdens döttrar der med ögon blå,
Och trinda händerna, som blomster bjuda,
Gå leende på detta paradis;
Och uppå höjden, torn från Riddartiden,
Bland gröna löfven höja grånad mur,
Och mången klippa lutande och mörknad,

[ 97 ]

Mångt präktigt hvalf än stolt i sitt förfall,
Se ned på denna dal af rankans löfskjul;
Ett fattas blott på denna Rhenens strand:
Din sköna hand, i min att ljufligt slutas.

3.

”Jag sänder liljor, som mig gåfvos här;
Fastän jag vet väl, att de måste vissna
Långt förr'n de kunna röras af din hand
Men du! försmå dem ej fastän förfallna;
Ty endast derföre jag älskat dem,
Att af din blick en dag de skulle mötas,
Måhända draga då din själ till min;
Och medan i din åsyn de förtråna,
Påminna att de sändts från Rhenens strand,
Som gåfvor från mitt hjerta till ditt hjerta.

4.

”Stolt flyter flodens våg, beströdd med skum,
Förtjusaren af dessa ljufva bygder;
Vid hvar af tusen vändningar står fram
För ögat ny, behagligt vexlad skönhet.
Hvar anspråksfull sin önskan gränsa kan
Dervid, i denna trakt att lifvet njuta.
Och funnes ej en fläck på jordens rund,
Så kär för mig, så gynnad af naturen,
Om , älskade! ditt öga dela feck
Med mig den ljufva syn af Rhenens stränder."

[ 98 ]

LVI.

Vid Coblentz, på en lindrigt sluttad mark,
En liten enkel pyramid sig reser,
Som kröner spetsen af den gröna hög;
Och nedom foten slagne hjeltar hvila.
Fast fiender, — oss icke vägras må,
Dem hedra och Marceau, hvars graf, för tidig,
Med strida tårar sköljts af rå soldat,
Som sörjande, afundat dock hans öde,
Att falla för sitt land, i striden för dess rätt.

LVII.

Kort, ärofullt och tappert var hans lif,
Han sörjts af tvänne härar, vän och ovän;
Och billigt fremlingen som dröjer här,
Må fälla bön för ädla själens hvila.
Som frihets kämpe, var han af de få,
Som mensklighetens lag ej öfverträdde,
Missbrukande den makt, som frihet gaf
Åt dem, dess vapen förde. Själens renhet
Han bibehöll, och vann af menskoslägt en tår. 9

LVIII.

Vid Ehrenbreitstein med dess spridda mur,
På reslig höjd, af minors utbrått svärtad,
Syns hvad det var, när kula och när bomb
Förgäfves studsade emot dess fäste:
Ett segrens torn! Och derifrån sågs ned
På fiende med gäckadt hopp, som flydde.
Men fred förstörde hvad ej krig förmått,
Och öppnade i hast för sommarregnet,
De hvalf, som jernets regn emotstått hela år.

[ 99 ]

LIX.

O Rhen! Farväl. Hur länge ville ej
Förtjusad fremling sig hos dig fördröja!
Uti din trakt två ömt förenta bröst
Och enslig tänkare gladt, skulle irra —
Om Vulturn, aldrig tröttad, hörde upp,
Er gång att sjelffördömda hjertan gnaga, —
Här, der natur ej är för mörk, för glad,
Vild men ej skarp, förfärlig men ej ryslig —
För mogna jorden allt, hvad höst för året är.

LX.

Ännu farväl! men fåfängt allt farväl.
Hvem kan från sådan åsyn helt sig skilja,
Då fästad är i sinnet hvarje färg?
Om ögat nu de landskap måste lemna
Som det omkring dig röjde, sköna Rhen;
Det sker med tacksam blick och afskeds loford.
Väl finnas kan en trakt af större glans,
Men ej förenadt så, i ståtlig massa,
Allt herrligt, skönt och ljuft — och fordna tiders prakt.

LXI.

Det vårdslöst höga, fruktbar blom och knopp,
Som mognad låfva, sken af hvita städer,
Stolt vältrad ström, och mörka brådjups natt
Och högväxt skog, och göthisk mur emellan,
De vilda klippor, skapade som torn,
Som trotsa mensklig konst, och bland allt detta,
En ätt af anlet, glada som den bygd,
Hvars rika gåfvor likt för alla sträckas,
Lätt springa på din strand vid nära rikens fall.

[ 100 ]

LXII.

Men scenen ändras: öfver mig är Alp,
Naturpalatser, hvilkas vida murar,
Högt öfver molnen spetsa topp af snö;
Och Evighet bland isens gråttor thronad,
I praktfull köld, der snölavinen föds,
Och dädan faller, härjande likt åskan.
Allt som utvidgar sinnet under skräck,
Kring dessa spetsar samlas att förkunna,
Hur jord till himlar trängt, men lemnat menskan låg.

LXIII.

Förrn jag så ryslig höjd bestiga må,
Det finns en fläck, som ej bör osedd lemnas,
Morat! ett stolt, ett patriotiskt fält.
Der ännu skådas hemsk trofé af slagne,
Der segrens ära ej bemängs med blygd.
Burgundern obegrafven ovän lemnat
En hög af ben, som genom åldrar står,
Sin egen minnesstod. Vid Stygens vågor
Dess ägare med skrän förgäfves mörkret fyllt. 11

LXIV.

Då Waterloos är Cannas blodbad likt;
Morats och Marathons närskyllda minnen
Förvara sanna ärans segernamn,
Af anspråkslösa bröst och händer vunna:
Ett stolt, medborgligt, broderligt förbund,
Oböjda kämpar, ens för furstligt välde
Och lastbart folksfördärf! De intet land
Dömt att begråta hädelsen i lagar
Om envålds Gudarätt, stödd på Draconisk häfd.

[ 101 ]

LXV.

Vid enslig mur, mer enslig, en colonn
Står grå och sorgtärd bild af fordna dagar;
Den sista lemningen af årens våld,
Ser ut som blick förvildad skulle kastas —
Af den som häpnaden till sten förbytt,
Likväl ej medvetslöst. Den här sig reser,
Förundransvärdt, ej fallen än i grus;
Då stolt, jemnårigt verk af menskohänder,
Aventicum 12 beströr sitt underlagda fält.

LXVI.

Och der — ljuft, helgadt vare detta namn!
Der Julia, 13 dottern, Gudars altar helgad,
Sin ungdom himlen gaf; dess hjerta brast
Af känsla himmelsk, öfver fadrens bane!
Rättvisan tårar jäfvar; fäfängt hon
Med dem vill honom rädda; han var brottslig;
Hon dog, då han ej kunde frelsas mer;
Och deras graf, som ingen bildstod pryder,
Förvarar i sitt sköt ett hjerta och ett stoft.

LXVII.

Ej sådan ömhet glömskan hölja bör;
Ej sådant namn förgås, om också jorden
Förglömde hvarje rike då det föll,
Och slafvars och tyranners död och födsel,
Sann dygd i högt och berglikt majestät,
Skall öfverlefva qvalen som den pröfvat,
Och från odödlighetens rymder se
På Solens anlet, liksom Alpens snötopp
Hvars renhet, evigt allt i renhet öfvergår.14

[ 102 ]

LXVIII.

Sjön Leman ler, med ytan af kristall,
En spegel hvari berg och stjernor skåda
Sin stillhets anblick i hvar enda bild,
Dess klara djup bär fram af höjd och färgor.
För mycket menska än, att genomse
Med värdigt sinne, storhet som mig omger,
Hos mig skall enslighet förnya snart
Beslöjad tanke, älskad dock som fordom,
Förr'n jag med hopen stängts i samma trånga skjul.

LXIX.

Att menskor fly, är icke menskohat;
Ej alla skapades med dem att sträfva:
Missnöje ej, att hålla sinnet sänkt
Djupt i dess källa, att det ej må sjuda
I varma trängseln, der vi blifva rof
För egen yrsel, tills för sent och länge,
Vi klaga må och strida under larm,
Med ondt för ondt, i olycksalig vexling;
Och kamp i stridig verld, der ingen finnes stark.

LXX.

Der kunna hastigt sänkas våra år
I osäll ånger; och vår själ fördärfvad,
Förvandla snart i tårar allt vårt blod,
Vår framtid målande med nattens färgor.
Så, lifvets lopp skall blifva hopplös flykt,
För dem som gå i mörker; och på hafvet
De dristigaste styra blott till hamn.
Men det gifs vandrare på evigheten,
Hvars båt går fram och fram, och aldrig ankra skall.

[ 103 ]

LXXI.

Är då ej bättre att i enslighet,
Blott älska jorden i sin egen skönhet
Der högblå Rhonens 15 våg som pilen far,
Och der den klara insjön som den föder
Liksom en ömsint moder tar till mål
Ett skönt men vildsint barn för all sin omsorg,
Och kysser bort dess oro och dess skri?
Är sämre ej, att plågas eller plåga
I verld som krossar dig, än lefva ensam här?

LXXII.

Jag i mig sjelf ej lefver, endast får
Min del af hvad mig omger. Ljuft min känsla
Af höga berg blir väckt; men städers sorl
Är marter för min själ; jag i naturen
Blott finner tadelvärdt att sjelf jag är
Motsträfvig länk utaf en köttslig kedja,
Bland djur bemängd, då själen flyga kan,
Och sig med sky, med bergspets, haf som svallar
Och himlens gyldne bloss förena i sin flygt.

LXXIII.

Så är jag uppsväljd nu; och det är lif!
Befolkad öcken som jag genomvandrat,
Mig syns ett bo för dödsångst och för strid,
Der jag för någon synd, åt sorgen kastats,
Att verka, lida; men stå upp till slut,
Med vinge frisk, som re'n jag känner växa,
Fast ännu späd, att snart som vinden stark,
Med den i täflan, mig förtjusad lyfta,
Att fly kallt jordiskt band, som kring mitt väsen snärjts.

[ 104 ]

LXXIV.

Och när tillslut, min själ sig känner fri,
Från hvad den hatar i förnedrad skepnad,
Beröfvad köttsligt lif, förutan hvad
I fluga och i mask mer lyckligt lefver; —
När skilda elementer sammanstämt
Och stoft är hvad det bör, skall jag ej känna
Allt synligt, mindre lysande, mer varmt?
Och kropplös tanke, själ af föremålen,
Odödlig lott, hvari jag äfven nu tar del?

LXXV.

Och äro berg och våg och sky ej del
Af mig och af min själ, som jag af dessa?
Är kärleken till dem ej intryckt djupt
Med ren passion? och skall jag ej förakta
Hvart föremål med dessa jemfördt? — jag
Ej heldre trotsa plågans flod än sakna
Ljuf känsla, mot en hård och verldslig flegm,
Hos dem, hvars ögon endast nedåt vändas
Till jorden, och hvars hug ej nånsin glöda törs?

LXXVI.

Jag från mitt ämne vek, och återgår
Till hvad omedelbart hör dit; jag manar
Hvem som i urnan finner tankars mål,
Att se på en, hvars mull en dag var låga,
Inföding af det land, der för en stund,
Som flygtig gäst jag fria luften andas.
Der, han ett väsen föddes, hvars begär
Var, ärans höjd att hinna — dårlig önskan!
Att nå och äga den, han offrade all ro.

[ 105 ]

LXXVII.

Sin egen plågare, här vild Rousseau,
Sophist och sorgapostel, han som strödde
Förtrollning öfver kärlek, som från qval
Drog segrande vältalighet; drog andan
Som honom osäll gjort. Men han förstod
Att äfven dårskap göra skön, och kasta
På irrig handling, irrig tanke, glans,
Af ord förblindande som solens strålar,
För ögon som vid dem utgöto tårars mängd.

LXXVIII.

Hans kärlek var passionens höjd, ett träd
Af ljungeld tändt; och af etherisk låga
Han brann och tärdes; honom detta var
Det samma som att älska. Men han aldrig
Af skönhet verkligt lefvande betogs,
Och ej af död, hvars bild vår dröm förljufvar.
Men blott af skönhets ideal som blef
För honom verklighet, och öfverflödar
Uti hans blad af eld, ehuru skenbart sjukt.

LXXIX.

Och den blef lefvande uti Julie;
I allt som vildt och ljuft är, henne klädde,
Och helgade den minnesvärda kyss,
Som helsade hvar dag hans glödda läppar
Från den, som blott mot vänskap svara vill;
Men vid så ljuf beröring, bröst och hjerna,
Allt genomträngs af kärleks grymma brand,
Måske i suck gemensam var mer sällhet 16
Än vanligt sinne känt, då all dess önskan fyllts.

[ 106 ]

LXXX.

Mot sjelftänkt fiende hans lif var strid,
Och sjelfförskutna vänner. Ty hans sinne
Misstankens tempel blef, och valde ut
Till sina offer hela menskoslägtet,
Mot hvilket sist han rasat, vild och blind;
Men han var vansint — derför, hvem kan veta
Då trolig orsak ej kan letas ut,
Om detta drefs af sjukdom eller sorger,
Till värrsta dårskaps höjd, som talar likt förnuft.

LXXXI.

Han då var heligt hänryckt. Dädan kom
Som fordom från Pythissans helga grotta,
Orakel som i låga verlden tändt,
Ej släckt förr'n riken i dess härjning föllo.
Var det ej gjordt för Gallien, som förut
Låg under Tyranni af ålder hemfödt,
Med bäfvan tryckt af oket som det bar,
Tills af hans röst och likars väckt ur dvalan,
Dess vrede öfverdrefs af fruktans öfvermått?

LXXXII.

De sjelfve rest förfärligt monument
Af åldrad menings grus. Den hade vuxit
Från tidens födslodag. Då förlåt refs,
Allt som bakom den låg, blef kändt af verlden,
Och bland det onda, äfven godt förstörts,
Ruiner lemnande, hvaraf skall byggas
På samma grundval Thron och fängselhvalf,
Af ny och hastig välfning återfyllda,
Nödvändig sorglig följd af envålds öfvermod.

[ 107 ]

LXXXIII.

Men det ej räcka, ej fördragas kan!
Ty menskan känt sin styrka, gjort den kännbar.
Den kunnat bättre nyttjas; men förförd,
Af förr ej känd förmåga, hårdt hon delat
Med sina likar. Ömkan fanns ej mer,
Qväfd var naturlig böjelse. Och desse,
Som dvaldes i förtryckets mörka hvalf,
Ej voro örnar, ej för tiden födda.
Hvad under då att dem till offer tiden tog?

LXXXIV.

När läktes djupa sår förutan ärr?
Och hjertats blöda längst, men då de läkas,
De vanställdt lemna det. Hvem som i strid
Mot egen böjelse, den ej besegrat,
I tystnad stadnar, ej förnöjsamhet;
Passionen tyst i bröstet inneslutes
Till stund, som godtgör allt; misströsta ej;
Den var och komma skall, då makt oss gifves,
Till straff och eftergift, dock ej det sista lätt.

LXXXV.

Du klara, lugna Leman! vida skild,
Från yra verlden der jag dvalts, mig kallar
Med åsyn af ditt lugn, att upprörd våg
Försaka för en mera renad källa.
Och detta segel, tysta vingen likt,
Mig bort från dårskap veftar. Förr jag älskat
Det vreda hafvets dån. Ditt ljufva sorl
Mig bannar mildt, med rösten af en syster;
Att jag blott nöje fann i allt som rysligt är.

[ 108 ]

LXXXVI.

I tysta natten allt, ifrån din strand
Till bergen, syns ej mörkt, fastän i skymning,
Och fastän sammansmält, dock skiljas kan;
Blott berget Juras väggar svarta hota
I tvärbrant höjd för ögat. Mera när,
En liflig välluckt andas ifrån stranden,
Af blomster i sin friskhet; örat rörs
Af vattnets drypande från höjda åror,
Och än af hes godnatt, i syrsans svaga sång.

LXXXVII.

Den är en aftonvandrare, hvars lif
Är barnets likt, som qvider sig till hvila.
Emellanåt, från buskar, fågels röst
Så ljufligt faller in, men åter tystnar.
På bergens höjd en hviskping sväfva tycks;
Men det är fantasi. Från stjernklar himmel,
Nedgjuter daggen tyst sin kärleks tår,
Som tränger i naturens öppna sköte,
Och ämnet föder der till hennes färgors glans.

LXXXVIII.

I stjernor! himlahvalfvens poesi!
I edra blad, om vi försökt att läsa
Mäns, rikens öden; det förlåtas bör,
Om under önskningen att storhet vinna
Vi öfverstiga dödlighetens lott,
Och söka skyldskapsband med er, som ären
Så mystiska, så sköna, och som väckt
Hos oss så vördsam kärlek ifrån fjerran,
Att lycka, rykte, makt och lif gafs stjernors namn.

[ 109 ]

LXXXIX.

I himlen och på jord är lugn, ej sömn,
Men andlöst liksom vi, då högst vi känna,
Och tyst som när vår tanke är för djup: —
I luft och jord är lugn: från här af stjernor
Till vaggad insjö och till bergens kust,
Allt i ett verksamt lif är inneslutet,
Och ej en stråle fins, ej fläckt, ej löf,
Som ej har del af lif och dold gemenskap
Med den som skapat allt, och uppehåller allt.

XC.

Oändlig känsla dädan utgår, känd
I enslighet, der minst man ensam finnes;
Och sanning som vårt väsen genomträngt
Och det från sjelfhet renat, ljud ursprungligt,
All tonkonsts grund och själ, som känna lär
En evig harmoni, och tjusning gjuter,
Lik den, som Cythereas bälte gaf,
Och allt förbant med skönhet — dödens gast
Afväpnande, om ock till ondt, den ägde makt.

XCI.

Ej fåfängt Persern till sitt altar valt
De högsta ställen, sjelfva bergens spetsar, 17
Som jorden öfverse. Han icke fann
Ett muradt tempel rymligt nog att fatta
Den Ande, till hvars ära, menskligt verk
Är svagt och lågt. Kom jemför blott kolonner
Och Gudaboningar af Göth och Grek,
Med storhet i naturen, jord och luftrymd;
Och inom hvalf oeh mur ej inneslut din bön.

[ 110 ]

XCII.

Hur blef ej skyn förvandlad! Dyster natt
Och storm 18 i mörkret, hvälfning full af styrka,
Allt fagert i sin kraft, som slungad blick
Af svarta qvinnoögat! Vida framfar
Från spets till spets, och mellan klippons brått,
Det vreda dundret; ej från ensamt åskmoln,
Men vida spridda; hvarje berg har dån,
Ock Jura skallar högt från molnig skrud,
Mot röst som kräfver svar, från Alpens glada rand.

XCIII.

Och allt i nattens djup — Hvad herrlig natt!
Du sändes ej för sömnen. Må mig unnas
Delaktighet i vild, förfärlig fröjd,
I dig och uti sjelfva stormens yra;
Hur liknar insjön ett phosphoriskt haf,
Hur dansar strida regnskurn öfver jorden!
Nu åter allt är svart; nu insänkt dal
Bland klippor, skakas utaf bergens dunder,
Liksom i väntan glad af jordskalf ovandt der.

XCIV.

Nu hvar den snabba Rhonen klyft sig väg,
Emellan berg, likt älskare som skiljas,
I hat afsöndrade af brådstört djup,
Att mer ej mötas, fast med bräckta hjertan,
Och, fast i själar af så stridig hug
Osämjans raseri af kärlek uppstått
Och deras vår förstört. Men se'n de skiljts,
Och kärlek upphört, dock åt dem var lemnad
Mångårig ledsnads frost och qvalsam inre strid.

[ 111 ]

XCV.

Nu, hvar den snabba Rhone så klyft sig väg,
Der rasade de vildaste af stormar;
Ej en, men månge anställt der sin lek,
Och liksom spelte boll med åskans viggar
Som fladdrade omkring. Af alla störst,
En blixt sig mellan klyfda bergen trängde,
Med eld förblindande, liksom den fann,
Att i så rysligt gap, allt kan förstöras,
Och rymd ej finns att fly för ljungelds lågans kraft.

XCVI.

Sky, berg och ström, vind, ljungeld! detta allt,
Med natt och moln och dunder, och en ande
Att fatta och lifgifva dem — Väl må
Af sådant själens sömn fördrifvas. Dundret
Som sakta rullar bort, är återljud,
Af hvad hos mig är sömnlöst — om jag hvilar.
Men hvar, o stormar, är ert fängselhvalf?
Mån stängde liksom storm i menskohjertan?
Och finnas högst på fjäll, som örnens, edra bon?

XCVII.

Men kunde jag väl fatta, gifva ljud
Åt hvad inom mig rörs — och kunde samla
I rösten tankens. kraft, och kasta så
Själ, hjerta, hug, passion, stark eller mattad,
Allt hvad jag velat söka, hvad jag sökt,
Tål, känner, vet — dock andas! — i ett uttryck;
Och detta vore blott ett ljungelds ord;
Jag skulle tala — nu ej hörd, jag slocknar,
Med tanke utan röst, som svärd i baljan sänkt.

[ 112 ]

XCVIII.

Nu, morgon åter gryr, med dagg beströdd,
Med andedrägt af rökverk, kind af rosor,
Och leende bort himlens tunga moln,
Så liflig, som ej ägde jorden grafvar,
Nu glödande till dag: vi kunna nu
Det störda lifvets fortgång återtaga
Och Leman! på din strand, jag finna än
Rymd, ämne för betraktelser; ej lemna
Der något obemärkt, som väl förtjenar ses.

XCIX.

Skönt Clarens! djupkänd kärleks födslobygd!
Din luft är fläkten af ung kärleks ande.
I kärlek träden rotas, bergens snö
Och deras ishvalf kärleks färgor bära,
Och solgång kläder dem i rosenglans, 19
Med strålar, som der hvila ljuft; och klippan
Den hårda, nämner kärlek, som der sökt
Beskydd mot verldens flärd, som själen villar
Med hopp som aldrig fylls och lemnar djupa sår.

C.

Clarens! af himmelsk fot, din stig beträds;
Odödlig kärlek här på thronen stiger,
Hvars trappsteg äro berg, och ställets Gud
Är oförgängligt lif och ljus, ej endast
Så sedt på dessa höjder; äfven så
I stilla skog och grotta. Öfver blomstren,
Hans öga strålar och hans ande sänks,
Hvars lena sommarfläckt, hvars hulda välde,
Här mer än storm förmår, i dess mest grymma stund.

[ 113 ]

CI.

Allt gaf han ursprung här, från svartklädd gran,
På höjderna hans skygd, och dån af forsar,
På dem han lyssnat; till en sluttad stig
Som höljd af vinets rankor för till stranden,
Der vattnen bugande emot hans fot,
Den dyrka under sorl, der gröna skjulet
Af hög och åldrig skog med stammar grå
Och löf, som glädjen ungt, står qvar och bjuder
Befolkad enslighet åt honom och hans verld,

CII.

Af bin och fåglar folkfylld enslighet,
Och mycket skönt i skepnad och i färgor,
Med dyrkan, ordlös, mera ljuf än ord,
Och lyftande i oskuld, glada vingar,
Ej skrämde, lifligt allt: och källors språng,
Och högre vattnens fall, och gröna hvalfven,
Med qvistar rörliga och knoppars mängd
Som hastigt lofvad skönhets tanke väcka,
Allt blandas, kärleksverk, till samma ändamål.

CIII.

Den som ej älskat, här det lära kan,
Och hjertat ande gifva. Den som känner
Ljuf hemlighet, skall älska desto ner.
Här kärlek vistas, flydd från menskors högmod,
Och verldens ödeköld, hvarvid han qvalts;
Ty kärlek måste växa eller tråna:
Han kan ej stadna, slocknar eller lyfts
Till höjd, dit han en sällhet för, som täflar
Med oförgänglig fröjd, i evighetens ljus.

[ 114 ]

CIV.

Ej blott för dikt, Rousseau valt denna trakt,
Och fyllt med kära böjelser; han funnit
Att den, för kärlek skapad, ömnigt gaf
Åt renad själ en gränslös rymd för bilder,
Der han sin Psyches bälte löste ljuft,
Med kärlek ung, och helgade åt skönhet.
Djupt ensligt underfullt, allt har ett ljud
Och blick af känslas ljufhet. Rhonen här
Gräft åt sig sjelf en bädd; sig Alpen rest en thron.

CV.

Lausanne och Ferney! I åt stora namn 20
En boning gett, som gjort ert eget ryktbart.
Två dödlige som sökt och funnit väg,
Af faror omhvärfd, till odödligt minne.
De voro jättesinnen; deras mål
Var likt Titaners: Djerft på tviflet hopad
Var tankeföljd som kunnat åskans eld
Med anfall nytt från vreda himlen kalla,
Om himlen gjorde mer än le åt menskofynd.

CVI.

Den ena var blott eld och flyktighet,
Ombytligt barn i viljan så i svillet;
Än glad och än alfvarlig, vis och vild,
Skald, filosof, häfdteknare tillika!
Mångfaldigande sig i menskovärf,
Proté af all talang; men i hans lynne,
Låg löjet främst. Likt vädrens yra fläckt,
Det anföll hvad det lysste, intet skonte,
Än störtade en tok; än skakade en thron.

[ 115 ]

CVII.

Den andre djup och sen, i tankens grund
Såg in, och vishet hämtade med åren,
I djup betraktning sänkt, med lärdom skref
Och skapade med hvässad egg sitt vapen.
Högtidlig tro, med ironiens udd
Han undergräft, i löjet sjelft, högtidlig;
Hans mästerord väckt vrede, fruktans följd;
Och heligt nit, till afgrund honom dömde,
Med den vältalighet som häfver tviflet bäst.

CVIII.

Frid öfver deras aska, — ty af dem,
I fall de straff förtjent, är straffet lidet.
Oss tillhör ej att dömma; mindre än
Fördömma. Allt en dag för tanken klarnar,
Om sammansmält, vår fruktan med vårt hopp,
Skall somna med vårt stoft, på samma kudde;
Ty stoftet dör; derom ej tviflas kan.
Och när det återlefver, som vi hoppas,
Förlåtelse då vinns — om ej, lids rättvist straff.

CIX.

Men lemnom menskoverk och vändom oss
Till hennes Skapares, omkring oss spridda.
Förkortom detta blad; betraktelsen
Det fyllt så länge tills det syns oändligt.
Sig molnen sänkt till Alpens hvita höjd.
Jag måste genomgå dem att beskåda
Hvad mig tillåtas må, då djerfva steg
Mot deras högsta trakt jag vågar vända,
Der till dess famntag jord nedkallar etherns makt.

[ 116 ]

CX.

Italien! då jag hädan på dig ser,
Mot själen flammar ljus af fordna dagar,
Från det dig Punisk Drott, så när förstört,
Till sista röst af höfdingar och vise,
Som fyllt en helgad häfd med ärans glans,
För herradömen, thron och graf; nu källan,
Der själen flämtande, sin kunskapstörst
Kan släcka i den våg som evigt flyter
Ifrån din vigda jord, Roms kejserliga höjd!

CXI.

Så länge jag ett ämne följt, och det
Förnyat under förebud ej milda:
Att hvad vi varit, vi ej se oss mer,
Och icke hvad vi borde; men att härda
Vårt hjerta mot sig sjelft, och dölja djupt
Af högmod, kärlek, hat och hvad oss hänför, —
Passion och känsla, afsigt, sorg och nit, —
Tyrannisk ande öfver tankekraften,
För själen svåra värf! Nå väl — det är oss lärdt.

CXII.

Och dessa ord, så väfda uti sång,
Måhända äro svek men svek oskyldigt —
Att gifva färg åt syn som flyr förbi;
Den jag i flygt vill fatta, att bedraga
Mitt eller andras bröst, blott för en stund!
Visst ungdoms törst är rykte; ung ej mera,
Jag ger ej akt på gunstens, vredens, blick,
Vinst, eller ock förlust af snillets ära;
Jag ensam stått och står — hugkommen eller glömd.

[ 117 ]

CXIII.

Jag verlden ej har älskat, den ej mig.
Jag ej dess ande smickrat, eller nedböjt
För dess afgudadyrkan tåligt knä, —
Ej vrängt min kind till smilet eller ropat
Tillbedjande, ett echo; I dess hop
Jag funnits, del deraf ej kunnat dömmas,
Ej någon lik af den. I svepning klädd
Af tankar icke deras, som de varit,
Om jag ej skärpt min själ att segra på sig sjelf,

CXIV.

Jag verlden ej har älskat den ej mig.
Dock skiljoms, goda fiender. Jag gerna
Tror att ord finnas, fast jag dem ej fann,
Som äro ting, och hopp som ej bedraga,
Och dygder ömkansfulla som ej lagt
För andras felsteg snaror. Jag vill dömma,
Om andras sorg, att någon gifves sann: 21
Att någre få det äro som de synas,
Ej godhet blott ett namn, ej sällhet blott en dröm.

CXV.

Min dotter! Sången med ditt namn begynts
Min dotter! med ditt namn skall sången slutas.
Jag ser och hör dig ej; men ingen kan;
Så tanken vid dig fästa; du är vännen,
Dit flydda årens skuggor sträcka sig.
Om ock du aldrig mer mig skulle skåda,
Min röst skall blandas med din framtids dröm
Och hinna till ditt hjerta — Då jag kallnat —
Ett tecken och ett ljud ifrån din faders mull.

[ 118 ]

CXVI.

Din själs utveckling främja — följa ljuft
Din späda glädjes gryning — liksom skönja
Ditt växande — dig stundtals hemta se
Ny kännedom af ting — för tanken under —
Lätt vagga dig på rörligt fadersknä,
Och trycka faders kyss på lena kinden,
Det kunde synas icke gjordt för mig;
Finns dock i min natur — och som den blifvit,
Jag vet ej hvad der är, men något detta likt.

CXVII.

Och, skulle hat dig läras som en plikt,
Jag vet, du skall mig älska, om ock namnet
Blir stängt ifrån ditt öra, likt ett ord,
Som medför sorgligt öde, — brutet anspråk,
Liksom en graf, var kastad mellan oss —
Likväl jag vet, du älskar mig, om äfven
Man sökte suga från ditt lif mitt blod,
Liksom en fläck — det vore dock förgäfves.
Du älskar mig ändå, och heldre lifvet gaf.

CXVIII.

Du, kärleks barn! fast född i bitterhet,
I själens skakning ammad. Sådant varit
Din faders grunddrag; så blir äfven ditt,
Och sådant omger dig. Din eld skall blifva
Dock mindre grym, och högre lyft ditt hopp.
Såf i din vagga sött! från vida hafvet
Och från de höjder der jag andas nu,
Välsignelse till dig jag ville vefta,
Liksom jag tror, ditt lif det kunnat bli för mig.


Slut på III Sången.


[ 119 ]

Noter till Tredje Sången.

1) St. III. En tid af åtta år har förflutit mellan författandet af de två första och de två sednare sångerna af Childe Harold.

Öfvers. not.

2) St. XXI. Det säges att en bal gafs i Brüssel, aftonen före slaget vid Waterloo, som ej är långt derifrån.

3) St. XXVI. Sir Evald Cameron och hans afkomling Donald, kallad the gertle Lochiel.

4) St. XXVI. Skogen Soignies tros vara en lemning af Ardenner-Skogen, namnkunnig genom Bojardos Orlando amoroso, odödlig genom Shakespeares As you like it. Tacitus nämner den som stället, der Germanerne satte en gräns för de Romares eröfringar.

5) St. XXXIV. Det diktas om äpplen som växa på stranden af sjön Asphaltes. Se Tacitus, Hist. 5. 7.

6) St. XLI. Napoleons stora misstag var en yttrad känslolöshet för menniskoslägtet.

7) St. XLVIII. Då Kung Jacob mötte John Armstrong och hans följe, i hela deras prydnad, gjorde han en dylik fråga.

8) St. 1 af Sången. Drackenfels, ruin af ett slott på högsta spetsen af de sju bergen vid Rhenens stränder. Mängd af sådana, jemte större och mindre städer finnas der, i förvånande sköna belägenheter.

9) St. LVII. Den unge och högt saknade General Marceau föll för en studsarkula vid Altkirchen, sista dagen af Republikens fjerde år. Hans begrafning bevistades äfven af den fiendtliga arméens Generaler och ett detachement derifrån. Hoche, i alla afseenden lika berömvärd, hvilar i samma graf. Ehuru lika utmärkt i krig, hade Hoche ej den lyckan att dö på stridens fält. Vid hans död uppstod misstanke om förgift.

[ 120 ]Ett serskildt monument är upprest öfver honom vid Andernach, i hvars nejd en af hans förnämsta bedrifter förefalit. Inskriften der, är enklare och vackrare än den på Marceaus graf: Sambre och Mense arméen åt sin högsta befälhafvare Hoche.

Öfversättaren har sett detta monument under en fart på Rhenströmmen i månskenet. Det är stort och värdigt sitt föremål.

10) St. LVIII. Ehrenbreitstein förstördes af de Franske, under stilleståndet i Leoben. Ibid. Från Coblentz på den motstående stranden af Rhen, framställer denna vidsträckta ruin en högst förvånande tafla.

Öfvers. not.

11) St. LXIII. Pyramiden af menskoben är ansenligen minskad. Den Burgundiska Legionen i Fransk tjenst, har velat utplåna minnet af sina landsmäns olyckliga företag; och Schweitziske postilloner hafva bortagit sådana ben att sälja dem till knifskaft.

12) St. LXV. Nu Avenches, nära Morat.

13) St. LXVI. Julia Alpinula, Aventisk Prestinna, dog snart efter ett fåfängt bemödande att frelsa sin fader, dömd till döden som förrädare af Aulus Cæcina. Minnesvården, som förvarar hennes vackra gerning, är för många år sedan upptäckt. Inskriften är följande:

Julia Alpinula
Hic jaceo
Infelicis patris infelix proles
Deæ Aventinæ Sacerdos.
Exorare patris necem non potui.
Male mori in fatis illi erat.
Vixi annos XXIII.

14) St. LXVII. Förf. såg under en fart på båt, bilden af Mont Blanc och af Mont l'Argentiere, belägne 60 Engelska mil, från Insjön der de speglade sig.

15) St. LXXI. Rhonen vid Geneve har en så hög blå [ 121 ]färg, att Förf. ej sett den sådan på något vatten, salt eller friskt, utom på Medelhavet och Archipelagen.


Ibid. Huru en sjö kan sägas kyssa bort skriket af en flod, som utgår derifrån, är svårt att utreda. Men liknelsen går här framom sitt föremål; och det är modren, ej sjön som kysser.

Öfvers. not.

16) St. LXXX. Har afseende på Rousseaus passion för Grefvinnan d'Hondetot, som han omtalar i sina Confessioner.

17) St. XCI. Det bör ej förgätas, att den kristna Religionens gudomlige stiftare uttalade sina vackraste och mest rörande lärdomar, ej i Templet, men på berg. Demosthenes talade till det församlade folket, Cicero i forum, begge i fria luften, m. m.

18) St. XCII. Åskvädret, som här beskrifves, föreföll d. 13 Junii 1816. Förf. har, bland Chimaris Acrocerauniska berg, sett sådana, mer förfärliga, men ej så vackra.

19) St. XCIV. Se Rousseaus Heloisa 4:del, 17:de br.

20) St. CV. Gibbon och Voltaire.

Ibid. Gibbon var en författare af stor förtjenst. Jemförelsen i det hela med Voltaire, torde dock bevisa någon förkärlek för landsmän.

Öfvers. not.

21) St. CXIV. La Rochefoucalult påstår att då menniskor träffas af olyckor, finnes alltid något deri som fägnar deras bästa vänner.

Ibid. La Rochefoucault går här längre än Lord Byron i elak tanke om menniskor.

Öfvers. not.