( 104 )
LXXIV.
Och när tillslut, min själ sig känner fri,
Från hvad den hatar i förnedrad skepnad,
Beröfvad köttsligt lif, förutan hvad
I fluga och i mask mer lyckligt lefver; —
När skilda elementer sammanstämt
Och stoft är hvad det bör, skall jag ej känna
Allt synligt, mindre lysande, mer varmt?
Och kropplös tanke, själ af föremålen,
Odödlig lott, hvari jag äfven nu tar del?
LXXV.
Och äro berg och våg och sky ej del
Af mig och af min själ, som jag af dessa?
Är kärleken till dem ej intryckt djupt
Med ren passion? och skall jag ej förakta
Hvart föremål med dessa jemfördt? — jag
Ej heldre trotsa plågans flod än sakna
Ljuf känsla, mot en hård och verldslig flegm,
Hos dem, hvars ögon endast nedåt vändas
Till jorden, och hvars hug ej nånsin glöda törs?
LXXVI.
Jag från mitt ämne vek, och återgår
Till hvad omedelbart hör dit; jag manar
Hvem som i urnan finner tankars mål,
Att se på en, hvars mull en dag var låga,
Inföding af det land, der för en stund,
Som flygtig gäst jag fria luften andas.
Der, han ett väsen föddes, hvars begär
Var, ärans höjd att hinna — dårlig önskan!
Att nå och äga den, han offrade all ro.
