( 105 )
LXXVII.
Sin egen plågare, här vild Rousseau,
Sophist och sorgapostel, han som strödde
Förtrollning öfver kärlek, som från qval
Drog segrande vältalighet; drog andan
Som honom osäll gjort. Men han förstod
Att äfven dårskap göra skön, och kasta
På irrig handling, irrig tanke, glans,
Af ord förblindande som solens strålar,
För ögon som vid dem utgöto tårars mängd.
LXXVIII.
Hans kärlek var passionens höjd, ett träd
Af ljungeld tändt; och af etherisk låga
Han brann och tärdes; honom detta var
Det samma som att älska. Men han aldrig
Af skönhet verkligt lefvande betogs,
Och ej af död, hvars bild vår dröm förljufvar.
Men blott af skönhets ideal som blef
För honom verklighet, och öfverflödar
Uti hans blad af eld, ehuru skenbart sjukt.
LXXIX.
Och den blef lefvande uti Julie;
I allt som vildt och ljuft är, henne klädde,
Och helgade den minnesvärda kyss,
Som helsade hvar dag hans glödda läppar
Från den, som blott mot vänskap svara vill;
Men vid så ljuf beröring, bröst och hjerna,
Allt genomträngs af kärleks grymma brand,
Måske i suck gemensam var mer sällhet 16
Än vanligt sinne känt, då all dess önskan fyllts.
