Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 110 )

XCII.

Hur blef ej skyn förvandlad! Dyster natt
Och storm 18 i mörkret, hvälfning full af styrka,
Allt fagert i sin kraft, som slungad blick
Af svarta qvinnoögat! Vida framfar
Från spets till spets, och mellan klippons brått,
Det vreda dundret; ej från ensamt åskmoln,
Men vida spridda; hvarje berg har dån,
Ock Jura skallar högt från molnig skrud,
Mot röst som kräfver svar, från Alpens glada rand.

XCIII.

Och allt i nattens djup — Hvad herrlig natt!
Du sändes ej för sömnen. Må mig unnas
Delaktighet i vild, förfärlig fröjd,
I dig och uti sjelfva stormens yra;
Hur liknar insjön ett phosphoriskt haf,
Hur dansar strida regnskurn öfver jorden!
Nu åter allt är svart; nu insänkt dal
Bland klippor, skakas utaf bergens dunder,
Liksom i väntan glad af jordskalf ovandt der.

XCIV.

Nu hvar den snabba Rhonen klyft sig väg,
Emellan berg, likt älskare som skiljas,
I hat afsöndrade af brådstört djup,
Att mer ej mötas, fast med bräckta hjertan,
Och, fast i själar af så stridig hug
Osämjans raseri af kärlek uppstått
Och deras vår förstört. Men se'n de skiljts,
Och kärlek upphört, dock åt dem var lemnad
Mångårig ledsnads frost och qvalsam inre strid.