Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 111 )

XCV.

Nu, hvar den snabba Rhone så klyft sig väg,
Der rasade de vildaste af stormar;
Ej en, men månge anställt der sin lek,
Och liksom spelte boll med åskans viggar
Som fladdrade omkring. Af alla störst,
En blixt sig mellan klyfda bergen trängde,
Med eld förblindande, liksom den fann,
Att i så rysligt gap, allt kan förstöras,
Och rymd ej finns att fly för ljungelds lågans kraft.

XCVI.

Sky, berg och ström, vind, ljungeld! detta allt,
Med natt och moln och dunder, och en ande
Att fatta och lifgifva dem — Väl må
Af sådant själens sömn fördrifvas. Dundret
Som sakta rullar bort, är återljud,
Af hvad hos mig är sömnlöst — om jag hvilar.
Men hvar, o stormar, är ert fängselhvalf?
Mån stängde liksom storm i menskohjertan?
Och finnas högst på fjäll, som örnens, edra bon?

XCVII.

Men kunde jag väl fatta, gifva ljud
Åt hvad inom mig rörs — och kunde samla
I rösten tankens. kraft, och kasta så
Själ, hjerta, hug, passion, stark eller mattad,
Allt hvad jag velat söka, hvad jag sökt,
Tål, känner, vet — dock andas! — i ett uttryck;
Och detta vore blott ett ljungelds ord;
Jag skulle tala — nu ej hörd, jag slocknar,
Med tanke utan röst, som svärd i baljan sänkt.